2.400 mill. beräknas över 700 mill. vara kristna eller c:a 30 %. Konfucianer äro över 350 mill., hinduer c:a 300 mill., muhammedaner inemot 300 mill., buddhister c:a 160 mill., animister c:a 150 mill., shintoister c:a 25 mill. och judar c:a 12 mill. Av de kristna äro de romersk-katolska (r) över 420 mill., de grekisk-ortodoxa (g) c:a 156 mill. och de evangeliska (e) inemot 220 mill. De evangeliska kristna fördela sig i avrundade minimisiffror på följande sätt: Lutheraner 69 mill., presbyterianer 41 mill., baptister 40 mill., metodister 30 mill., anglikaner 30 mill. och kongregationalister 5 mill. I Europa finns det c:a 115 mill. e, c:a 170 mill. r och c:a 120 mill. g. (Siffran för Ryssland omöjlig att fastställa.) I Nordamerika c:a 75 mill. e, c:a 70 mill. r och nära 2 mill. g. I Sydamerika och de västindiska öarna c:a 5,5 mill. e, 98,5 mill. r och 38.000 g. I Afrika över 10 mill. e, och c:a 12 mill. r och inemot 10 mill. g (koptiska). I Asien över 9 mill. e, över 10 mill. r. och omkr. 2 mill. g. I Indonesien, på Filippinerna och Söderhavsöarna c:a 3 mill. e och över 15 mill. r. I Australien finns det över 6 mill. e och 1,5 mill. r. Se även Misjonsfelter og -kirker. Litt.: World Christian handbook, ed. by K. G. Grubb—E. J. Bingle (2 ed. London 1952; huvudarbete); Norsk håndbok for misjon, utg. av O. G. Myklebust (Oslo 1949, 2 ed. 1952; värdefull med vidare litt.-anvisningar); Æ. J. Bingle, Christianity and the world religions (World Dominion 1951); Religions- und Missionskarte der Erde, utg. av M. Schlunk (Stuttgart 1951; med statistik); J. Whitaker, An almanack for the year of Our Lord ... (London, årligen); The stateman’s year-book. Statistical and historical annual of the states of the world for the year ..….…, ed. by S. H. Steinberg (London, årligen). För romersk-katolsk statistik: Le missione cattoliche (Roma 1950); The catholic directory (London 1952). H.S. KRISTENDOMENS VÄSEN. Under renässansen och än mer under upplysningstiden började man tala om k. eller vanligare »det väsentliga i kristendomen». Det senare uttrycket förekom tidigare och oftare än det förra, vilket ej blott avser de viktigaste tankarna i kristendomen i allmänhet utan själva kärnan i denna, varvid kristendomen fattas 445 KRISTENDOMENS VÄSEN som en organisk enhet, med vilken genom tillfälliga historiska omständigheter förbundits en rad tankar av »oväsentligt» slag. Den situation, som gjorde det naturligt, att frågan om k. blev dominerande, var den under upplysningstiden (jfr Upplysningsteologi) alltmer negativa inställningen i förhållande till ortodoxien; det som man sökte visa vara k. var ofta formulerat i motsats till ortodoxiens syn på kristendomen. Medan ortodoxien lagt fram en serie eller ett system av dogmer för att därmed angiva innehållet i den kristna läran, hade pietismen, utan att i början vända sig emot dogmerna (utan snarare under formellt bejakande av dessa), lagt tonvikten på »livet» på ett sätt, som i praktiken sköt »läran» ät sidan och som visade en viss släktskap med en spiritualistisk kristendomssyn. Inom senare pietism kom polemiken mot ortodoxien också att direkt omfatta »läran», och sammanhanget mellan pietism och rationalism trädde klart fram. Över huvud hade upplysningsteologien, till vilken pietismen stundom direkt ledde över, omformat den äldre pietismens kritik av ortodoxien i rationalistisk riktning. Sakligt låg betonandet av »livet» som det viktigaste i kristendomen ej så fjärran från betonandet av »förnuftet» och den »naturliga moralen» såsom all religions ledstjärna. Bakom båda tankegångarna ligger den spiritualistiska idén om det inre hos människan såsom hemvisten för sann kristendom och såsom den i sista hand enda källan för religiös kunskap. Så kunde man nå en ny norm för bestämning av »det väsentliga» i kristendomen, för dennas »väsen». Ej minst var det vanligt bland företrädarna för den engelska deismen att vända sig emot dogmsystemen, vilka förmentes ha förstört Jesu »rena, moraliska» avsikt att grunda en sammanslutning för dygdeutövning. Då dogmerna ansågos ha fördärvat kristendomen, låg det nära till hands att angiva en annan positiv bestämning av kristendomens sanna innebörd, och man hänvisade då till förnuftet och bibeln såsom förment samstämmiga normer för det väsentliga i kristendomen. På liknande sätt förfor man inom den tyska upplysningsteo- 446