stående, sant och riktigt. »Dogmerna» ha visserligen stundom, t.ex. under senortodoxien, framträtt såsom adekvata, rationella teser, som den enskilde hade att böja sig under. Detta är emellertid en förvanskning av dem. Deras uppgift är att uttrycka evangeliets budskap. Bakom detta står emellertid den Gud, vilken aldrig kan helt genomskådas eller behärskas av människans rationella tänkande. Även om alltså en intellektualiserad, rationaliserad uppfattning av ett genom dogmer uttryckt k. övergivits av modern teologi, har denna just genom studiet av bibeln och sådana dogmer, i vilka bibliska sanningar uttryckts, sökt finna kristendomens också i nutiden relevanta och verksamma idéinnehåll. K. är emellertid aldrig fullständigt uttryckt i en »lära» i och för sig, hur riktig denna än vore, om därmed avses ett led i en åskådning, ty till k. hör alltid också den praktiska, personliga inställning, som svarar emot och även avses att uttryckas genom »dogmerna». Inom teologien blir det en ständigt förnyad uppgift att söka angiva, vad k. är. I modern dogmatik (t.ex. G. Aulén) säges k. stundom böra förstås såsom tron på det gudomliga handlande, vars höjdpunkt är Guds gärning i Kristus. — Man kan emellertid aldrig adekvat bestämma k. såsom ett visst idéinnehåll, då kristendomen ej är en rationell livsåskådning eller ideologi, vilken kan bestämmas, behärskas och fullständigt överskådas och genomskådas. För kristendomen är det typiskt, att människan helt är behärskad och att hon aldrig tänkes kunna med tanke och värdering fatta, uttrycka och genomskåda Gud, vilken också i sin uppenbarelse förblir fördold; människan kan ej i sin tanke och värdering göra sig till herre över honom och hans handlande. Inom luthersk teologi kommer detta fram bl.a. så, att kristendomens innehåll delgives människan i tvenne skilda »ord», vilka aldrig kunna helt återföras på varandra, i »lag» och i »evangelium» (se Lag och evangelium). Därigenom angives dels, att k. ej är en rationell ideologi eller ett filosofiskt system, dels att k. aldrig kan förstås annat än i människans mottagande därav; såsom befalld av lagen 15 449 KRISTENDOMENS VÄSEN och dömd av denna får hon se och mottaga lagens uppfyllelse och förvandling i och genom evangeliet. Däri kommer delvis det existentiella drag till sin rätt, vilket t. ex. Bultmann vill ha tillfredsställt genom anknytning till existentialfilosofien, trots att lag och evangelium ej leda till något avmytologiseringsprogram. Däri angives också, att kristendomen ej är en rörelse bland andra rörelser, idériktningar eller partier, utan att kristendomen är den gudomliga sanning, som delgives människan genom Ordet, vilket meddelas i lag och evangelium. Se även Deisme, Naturlig religion. Litt.: M. Tindal, Christianity as old as the creation (London 1731); G. Lechler, Geschichte des englischen Deismus (Stuttgart—Tübingen 1841); J. Kaftan, Das Wesen der christlichen Religion (2 ed. Basel 1888); A. von Harnack, Das Wesen des Christentums (4 ed. Leipzig 1901; sv. övers. Kristendomens väsen, 2 ed. Sthm 1904); G. Wobbermin, Das Wesen des Christentums (i Beiträge zur Weiterentwicklung der christl. Religion, München 1905); L. Zscharnack, Lessing und Semler (Giessen 1905); P. Gastrow, J. S. Semler (Giessen 1905); E. Troeltsch, Was heisst »Wesen des Christentums» (i Ges. Schriften 2, s. 386 ff. Tübingen 1913) även dens., Ges. Schriften 4, s. 338 ff. (1897) och 429 ff. (1898) (Tübingen 1925); P. Gabriel, Die Theologie W. A. Tellers (Studien z. Gesch. d. neueren Protestantismus 10, Giessen 1914); H. Hoffman, Die Frage nach dem Wesen des Christentums in der Aufklärungstheologie (i Harnack-Ehrung, Leipzig 1921); N. Söderblom, Naturlig religion och religionshistoria (Sthm 1914); A. Nygren, Dogmatikens vetenskapliga grundläggning (Lunds univ. årsskr. N. F. avd. 1, bd 17, nr 8, 1922; s. 146 ff.); K. Aner, Die Theologie der Lessing-zeit (Halle 1929); Hj. Lindroth, Schleiermachers religionsbegrepp 1, s. 232 ff., 264 ff. 2, s. 266 ff. (Uppsala univ. årsskr. 1926, 1:1); R. Bring, Teologi och religion (Lund 1937; s. 51 ff.); G. Aulén, Den allmänneliga kristna tron (4 ed. Sthm 1943). Till diskussionen kring avmytologiseringsprogrammet: Kerygma und Mythos 1—2, hrsg. v. H. W. Bartsch (Hamburg 1948—52); R. Prenter, Evangeliets avmythologisering (i Svensk teol. kvartalskr. 1946); G. Bornkamm—W. Klaas, Mythos und Evangelium. Zum Programm R. Bultmanns (Theol. Existenz heute, N. F. 26, München 1951); R. Josefsson, Evangeliets avmytologisering (i Ny kyrklig tidskr. 1951); 450