KRISTI FÖRKLARINGS DAG A. Nygren, Kristus och fördärvsmakterna (i Svensk teol. kvartalskr. 1951); G. 0. Rosenqvist, Det nytestamentliga budskapets »avmytologisering» och förkunnelsen (i Svensk teol. kvartalskr. 1952); Für und Wider die Theologie Bultmanns. Denkschrift der ev. theol. Fakultät d. Univ. Tübingen (Tübingen 1952). R. Bg KRISTENDOMSUNDERYVISNING, se Religionsundervisning. KRISTI FÖRKLARINGS DAG kom omkring år 500 från den grekiska kyrkan till den nestorianska och kan beläggas hos västsyrierna under 7700-talet som en fest för berget Tabor. Möjligtvis har den här ursprungligen varit en kyrkoinvigningsfest. I Västerlandet kan den beläggas under medeltiden såväl i Spanien som i Gallien. Genom påven Calixtus III fixerades den år 1457 som tacksägelsefest för segern över turkarna och trängde den vägen så småningom ut över hela den västerländska kyrkan. I de nordiska länderna möter den sporadiskt under den centrala medeltiden men var under senmedeltiden åter försvunnen. I de reformatoriska kalendarierna infördes i allmänhet icke K., då man hävdade principen, att de bibehållna helgdagarna helt skulle träda i evangelii tjänst. I Norden förbigicks därför K. till en början med tystnad. Genom Johan III infördes den emellertid i Sverige och Finland 1569 och har sedan dess firats, ehuru firningsdatum varierat. Numera firas den i dessa länder på 7:de söndagen efter Trefaldighet. I Danmark och Norge firas den icke som särskild fest. Litt.: H. Alt, Das Kirchenjahr des christlichen Morgen- und Abendlandes mit seinen Festen, Fasten und Bibellectionen historisch dargestellt (Berlin 1860); L. Eisenhofer, Handbuch der katolischen Liturgik 1 (Freiburg im Br. 1932); G. Lindberg, Kyrkans heliga år (Sthm 1937). Å.A. KRISTI GENKOMST, KRISTI GJENKOMST, se Kristi återkomst. KRISTI HIMMELSFÄRDS DAGS nära förbindelse med N.T:s berättelser (Mark. 16: 19; Luk. 24:51; Apg. 1:9) gör det troligt att den firats tidigt i den kristna kyrkan, ehuru den icke kan beläggas förrän under 8300-talet. Den förlades till 40 dagar efter påsk, blev under medeltiden en stor helgdag och 451 försågs på 800-talet med vigilia (förhelg) samt med flera utpräglade liturgiska bruk. Man företog sålunda särskilda processioner för att symbolisera Jesu vandring till Betania och hissade upp påskljusen eller en bild av Kristus, som sedan fick försvinna bakom ett hölje, för att åskådliggöra hans himmelsfärd m.m. Dessa bruk möter under medeltiden även i Norden men försvann helt och hållet med reformationen. Dagen bibehöll däremot sin karaktär av helgdag och firas alltjämt i hela Norden på torsdagen i veckan näst före pingst. Litt.: H. Alt, Das Kirchenjahr des christlichen Morgen- und Abendlandes mit seinen Festen, Fasten und Bibellectionen historisch dargestellt (Berlin 1860); A. D. Martin, The ascension of Christ (i The expositor 1918); L. Eisenhofer, Handbuch der katholischen Liturgik 1 (Freiburg im Br. 1932); G. Lindberg, Kyrkans heliga år (Sthm 1937). Å. A. KRISTI NEDSTIGANDE TILL DÖDSRIKET är den yttersta konsekvensen av hans människoblivande. I N. T. omtalas nedstigandet endast sällan direkt, men det förutsättes så mycket oftare. Döden uppfattades som ett nedfarande till dödsriket*, och Kristi död betraktades på samma sätt (Apg. 2:24; Rom. 10:7; Ef. 4:9; Hebr. 13:20). Men Kristi uppståndelse* innebar att döden icke förmådde behålla honom, han återvände segrande ur dess omklamring. Därmed var redan tidigt kampmotivet förbundet med nedstigandet. För att återvända mäste Kristus först besegra dödens furste och fråntaga honom hans makt (Fil. 2:10; Kol. 2:15; Hebr. 2: 14; Upp. 1:18). Men därmed öppnade han vägen ut även för dödens övriga fångar. Han väckte de döda och blev för dem dörren till livet (Matt. 27: 52; Ignatius’ brev till församlingen i Magnesia 9:2 och till församlingen i Filadelfia 9:1). Och såsom Henok enligt judisk uppfattning en gång hade predikat för de fallna änglarna i Hades, så ansågs redan i nytestamentlig tid Kristus ha väckt de döda genom att för dem förkunna evangelium (1 Petr. 3:19 f., 4: 6). Till dessa föreställningar anknöt man snart vidlyftiga betraktelser över frågan om det endast var de rättfärdiga eller alla av- 452