lidna som på detta sätt bereddes en frälsningsmöjlighet. Den förra åsikten utformades av Tertullianus och blev tongivande i den västerländska teologien, den senare företräddes i växlande form och omfattning av den östra kyrkans lärofäder (Origenes o. a.), men även av enstaka kyrkolärare i västern. Motivet, att Kristus nedsteg till dödsriket och besegrade döden och djävulen, var dramatiskt laddat och nästan ropade på litterär bearbetning och liturgisk åskådlighet. Det blev ett omtyckt predikotema och utvecklades med rik fantasi i den kristna underhållningslitteraturen. Den fylligaste framställningen finns i det s. k. Nikodemusevangeliet (4:de årh.). Det liturgiska dramat utvecklades småningom till ett självständigt mysteriespel, som livligt uppskattades under hela medeltiden och övade inflytande ännu långt senare (t.ex. Calderon, den unge Goethe, Grundtvig). Också på måleriet har detta motiv verkat inspirerande (i Norden t.ex. J. Skovgaard och H. Lous Mohr). I dop- och trosbekännelser påträffas K. som formulerad lära första gången 8359 (Sirmium och Nike) och 360 (Konstantinopel). I västra kyrkan är detta led tidigast känt i Aquileia (före år 400). I östern uppfattades K. som den första yttringen av hans segerrika uppståndelse, i västern som djuppunkten av hans förnedring. Luther anslöt sig till den förstnämnda uppfattningen, de reformerta kyrkorna till den senare. I vissa reformerta bekännelser uteslöt man detta led. På lutherskt håll blev det före tillkomsten av konkordieformeln livligt diskuterat, men senare i praktiken nästan bortglömt (även i utförliga dogmatiska verk omnämns det blott i någon not), tills återupptäckten av det s.k. klassiska försoningsmotivet igen har ställt det i kristologiens centrum. Litt.: J. Kroll, Gott und Hölle (Leipzig 1932); Hj. Lindroth, Descendit ad inferna (Svensk teol. kvartalskr. 1932); E. Stauffer, Die Theologie des N. T. (Stuttgart 1941); B. Reicke, The disobedient spirits and the Christian baptism (diss. Uppsala, Khvn 1946); W. Bieder, Die Vorstellung von der Höllenfahrt Christi (Zürich 1949). R.Gg KRISTI OPSTANDELSE, se Uppståndelse. 453 KRISTI TREFALDIGA ÄMBETE KRISTI TREFALDIGA ÄMBETE. En utformad lära om Kristi trefaldiga ämbete, d.v.s. om de tre funktionerna konung, präst och profet såsom sammanfattning av Kristi verk såsom medlare och Herre, möter först i Calvins Institutio 1559 och sedan i den protestantiska traditionen. Men själva tanken är mycket äldre. Föreställningen om tre grundläggande ämbeten, konungens, prästens och profetens, finnes redan i judisk tradition och ingår i den gammaltestamentliga messias-profetian. Det är icke svårt att i N.T. finna motsvarigheter därtill, jfr t. ex. Luk. 1:33, »Han skall vara konung över Jakobs hus till evig tid och på hans rike skall ingen ände vara»; Hebr. 6:20, »han blev en överstepräst efter Melkisedeks sätt, till evig tid’»; Hebr. 1:1 f., »Sedan Gud fordom ... hade talat till fäderna genom profeterna, har han nu, på det yttersta av denna tid, talat till oss genom sin Son». Själva namnet Messias, den smorde, anknyter till de nämnda ämbetena, som alla i G.T. äro förbundna med en helig smörjelse. Även hos kyrkofäderna möta tankarna om Kristi tjänst såsom ett tvåfaldigt eller trefaldigt ämbete. En direkt utläggning om det senare finnes t.ex. hos Eusebius (Hist. eccles. I, 3). Eljest är det vanligare, att man talar om ett tvåfaldigt ämbete, om Kristus såsom konung och präst, och såsom redan nämnts är det först i protestantisk tradition, som man uttryckligen sökt framställa hela Kristi verk under synpunkten av det trefaldiga ämbetet. Såsom en särskild läropunkt utvecklas tankegången på lutherskt område hos Hafenreffer och Gerhard, medan t. ex. Leonhard Hutter alltjämt räknar enbart med ett tvåfaldigt ämbete. Under den senare ortodoxin utbildas läran alltmer och får bilda ramen kring hela framställningen av Kristi verk. Under de sista århundradena har tanken på det trefaldiga ämbetet utsatts för kritik, t. ex. hos Ernesti och Ritschl. I socinianismen liksom eljest i rationaliserande teologi beskriver man ofta Kristus såsom endast »profet», medan man avvisar tanken på det konungsliga och prästerliga ämbetet. Skall innebörden i det trefaldiga ämbetet 454