KRISTI ÅTERKOMST något närmare angivas, så bör det först uppmärksammas, att de tre funktionerna icke hänföra sig till skilda tider eller stadier i Kristi verk utan beteckna olika sidor i det alltjämt fortgående frälsningsverket. Med det profetiska ämbetet avses, att Kristus förkunnar det eviga frälsningsrådslutet och med ordet förlänar sin Ande till upplysning och omvändelse. Genom predikoämbetet fortsättes detta Kristi verk. — Det prästerliga ämbetet innebär, att Kristus i sin person framburit det evigt giltiga försoningsoffret för människornas synder och därmed framstår som den fullkomlige översteprästen. Detta ämbete omfattar sålunda själva försoningen eller den ställföreträdande tillfyllestgörelsen (satisfactio vicaria), liksom man även däri plägar innefatta Kristi förebedjande medlargärning (intercessio). — Det konungsliga ämbetet har man tidigare vanligen beskrivit såsom Kristi herravälde över de trogna, uppehållandet och beskyddandet av den kristna församlingen. I den luthersk-ortodoxa traditionen fr.o.m. Gerhard får emellertid begreppet en vidgad innebörd. Under det konungsliga ämbetet innefattas också Kristi herravälde över allt skapat. Hela världen likaväl som kyrkan uppehålles och regeras genom Kristi makt. Sålunda talar man om maktens, nådens och härlighetens rike (regnum potentiae, gratiae et gloriae) för att därmed beteckna de olika sidorna av Kristi konungavälde. Läran om det trefaldiga ämbetet har framför allt sin betydelse däri, att den framställer Kristus såsom uppfyllelsen av den gammaltestamentliga profetian och på ett åskådligt sätt ger uttryck för medlarskapets innebörd. Litt.: J. Calvin, Institutio 1559; J. Gerhard, Loci theologici 1—20 (Tübingen 1763—89) ; H. Schmid, Die Dogmatik der evangelisch-lutherischen Kirche (Erlangen 1843, 6 ed. Frankfurt a. M. 1876; sv. övers. Evangelisk-lutherska kyrkans dogmatik, Örebro 1847); G. Thomasius, Christi Person und Werk 1—3 (Erlangen 1856—63); K. Müller, art. Jesu Christi dreifaches Amt i Realencyklopädie f. prot. Theologie u. Kirche, 8 (3 ed. Leipzig 1897); H. Riesenfeld, Ämbetet i N.T. (i En bok om kyrkans ämbete, Sthm 1951). B. H. KRISTI UPPSTÅNDELSE, se Uppståndelse. 455 KRISTI ÅPENBARINGS DAG, se Trettondedag Jul. KRISTI ÅTERKOMST. Kristenheten uttalar sin tro på Kristi å. eller parusi (grek. rapovoía) i Apostolicum och Nicaeno-Constantinopolitanum: »... sitter på Guds, den allsmäktige Faderns högra sida och därifrån skall komma till att döma levande och döda», samt: »... sitter på Faderns högra sida och skall därifrån igenkomma med härlighet till att döma levande och döda». Detsamma i Augustana, artiklarna 3 och 17. — Kristus själv talar enligt evangelierna ofta om sin à., t.ex. Matt. 10:23, 16:27 f., 24:25—27, 31; Mark. 8:38, 13: 26 ff., 14:62; Luk. 9:26, 12: 35 ff., 17:24, 21:27; Joh. 14:3. De övriga N.T.-liga skrifterna återkomma gång på gång till samma sak, t.ex. Apg. 1:11; 1 Kor. 1:7, 15:23; Fil. 1:6; 1 Tess. 4:16, 5:2; 2 Tess. 1:7, 2: 1—12; Tit. 2: 13; 1 Petr. 1:7, 4:13; 2 Petr. 1:16; Jak. 5:8; Uppenbarelseboken genomgående ända till den sista bönen: »Kom Herre Jesus», 22:20. Jfr de talrika ställen i Skriften där det talas om »Herrens dag», »den dagen», »uppståndelsens dag» etc. Sakligt kan Kristi å. icke lösgöras från det nytestamentliga budskapet, ty gudsgärningen i Kristus bildar ett stort helt: försoningsdöden på Golgata, uppståndelsen på den tredje dagen och himmelsfärden efterföljas nödvändigt av »die öffentliche Machtergreifung Christi» (Karl Heim). Regnum Christi (Kristi rike) är ett mycket centralt begrepp i den nyare exegetiska forskningen: »Begonnen hat es (das Regnum) mit der Himmelfahrt Christi, enden wird es mit seiner Wiederkunft» (Oscar Cullmann). Utan parusien och den därmed sammanhängande uppståndelsen vore Kristi gärning av ringa betydelse (1 Kor. 15: 19—24). Kristi å. är en historisk tilldragelse, som inleder den sista akten i världsutvecklingen — Konungen kommer oväntat mitt i denna äons händelser — men på samma gång betyder Kristi å. historiens avslutning, början av en ny äon. Efter sitt fulländade verk överlämnar Kristus riket åt Fadern; den nya jorden och den nya himmelen tillhöra evigheten och äro fördolda för våra ögon. 456