En jämförelsevis allmän uppfattning är, att N.T. talar om två skilda faser i Kristi å., en omständighet som gör det svårt att vinna en enhetlig totalsyn på händelseförloppet i denna historiens avslutning. Redan i evangelierna har man trott sig kunna skönja två linjer: a) bortryckandet av de utvalda, efter vilket livet på jorden skulle fortgå (Matt. 24:37—42, 25:1—12), alltså Kristi på något sätt fördolda å., och b) Kristi slutliga uppenbarande i makt och härlighet (Matt. 16:27, 24:27, 30, 25:31—46; Luk. 17:24—830, 21:27; Mark. 13:26, 14:62). Kanske viktigare i detta hänseende är 1 Tess. 4:13—18 och de därmed troligen sakligt sammanhängande 1 Kor. 15: 23—28, 51—57; Fil. 3: 11 och Upp. 20:6. Om denna tolkning vore den rätta (ang. motargumenteringen se särskilt P. Althaus: »Die letzten Dinge»), borde frågan om tusenårsriket (se nedan) upptagas på allvar. Vi skulle då få följande totalsyn: 1) Herren skall stiga ned från himmelen (1 Tess. 4:16); 2) de i Kristus döda skola uppstå (ibid.); 3) de i Kristus levande skola bli förvandlade (1 Kor. 15:52) och bortryckta med de uppståndna på skyar upp i luften, Herren till mötes (1 Tess. 4:17); 4) de heliga skola regera med Kristus, och djävulen skall bli fängslad för en viss tid (Upp. 20:2—4); 5) efter att djävulen åter fått förvilla människor 6) uppenbarar sig Kristus i sin oinskränkta makt och härlighet och tillintetgör motståndet (2 Tess. 2: 8—10). Därefter följa 7) allas uppståndelse, 8) den yttersta domen och 9) Guds rikes fulländning. Svårigheten för denna tolkning ligger icke enbart däri, att vissa judiskt apokalyptiska framtidsförhoppningar synas spela med i tanken om det tusenåriga riket, utan i själva N. T:s sätt att tala om de yttersta tingen: uppgifterna äro både sparsamma och ofta klädda i bild. Jesus och apostlarna äro icke apokalyptiskt intresserade. Därför tyckes en detaljerad klassificering av händelseförloppet strida emot uppenbarelsens grundkaraktär; den profetiska blicken »fotograferar» icke, den »målar», den tjänar icke den mänskliga nyfikenheten utan visar i stora drag huru Gud genomför sin heliga vilja. 457 KRISTI ÅTERKOMST Detta se vi även ifall vi försöka sammanställa de båda »faserna». Visserligen kan 1 Tess. 4: 16, som vi ovan tagit som argument för den dubbla å. tydas även i motsatt riktning, ty där säges ju att »ett maktbud skall ljuda, en överängels röst och en Guds basun» — allt sådant som hänvisar till parusien i dess slutliga, för alla uppenbara form. Men emot en ensidig tolkning i denna riktning tala återigen ordet om den »första uppståndelsen» (Upp. 20:6) samt de indirekta hänvisningarna till den dubbla uppståndelsen och riket i 1 Kor. 15: 23—28. Läran om tusenårsriket och den därmed sammanhängande chiliastiska eskatologien (av grek. yí: ër) har sina rötter redan i utombiblisk religionshistoria, framför allt i parsismen. Från judendomen kan hänvisas t. ex. till 4 Esra 7:28; Henok 91:12—16, 93 samt till Apok. Baruk 40:3. I judendomen räknade man med en världshistoria av 7.000 år, av vilka de sista 1.000 åren skulle komma att bilda en världssabbat i analogi med den sjunde dagen i skapelsen (samma tanke framkommer i den urkristna litteraturen i Barnabas 15). I G.T. finnas flera ställen, vilka innehålla chiliastiska framtidssyner, t. ex. Mika 4: 1—4 (jfr Jes. 2:1—4); Jes. 9: 1—6, 11: 1—9, 25:6—8, 35:5—9, 65:19—25, 66:18 —21; Hes. 33—42; Sef. 3: 8—9; Dan. 7 m.fl. Bland kyrkofäderna voro Irenaeus, Hippolytos och Tertullianus chiliaster. Från Augustinus härstammade den uppfattningen att tusenårsriket kunde identifieras med kyrkans historia; man väntade på Kristi återkomst vid slutet av kyrkans första tusenårsperiod. Reformatorerna ställde sig avvisande till chiliasmen. Detta berodde dels på den omständigheten, att tanken på den kommande fredens och välsignelsens tid i G. T. ofta sammanknytes med Israels nationella framtidsförhoppningar, dels på den skadliga inverkan på det religiösa livet svärmeandarna utövade (särskilt i Münster). Man avvisade sålunda »etliche jüdische Lehren ... dass vor der Auferstehung der Toten eitel Heilige, Fromme ein weltlich Reich haben und alle Gottlosen vertilgen werden» (Augustana 17). Efter reformationen åter- 458