Belgien och Nederländerna. Ett något annorlunda utformat program har de kristligt-demokratiska partierna i Fran krike och Italien haft. På reformert mark har det trots teologiska förutsättningar icke kommit till några kristliga politiska partibildningar, utan tvivel sammanhängande med den positiva inställning de politiska strävandena i allmänhet där visat gentemot de kristna värdena. Även på luthersk mark har dylika partibildningar varit sällsynta, delvis av samma orsak, men också sammanhängande med lutherdomens stränga åtskillnad mellan andligt och världsligt. Socialdemokratiens framväxt aktualiserade dock frågan om kristliga arbetarpartier. I Tyskland grundade hovpredikanten Adolf Stoecker kristligt-sociala arbetarpartiet, med syfte att nå en fredlig lösning av arbetarfrågan och på monarkiskt-nationell grundval. 1918 uppgick det i det konservativa tysk-nationella folkpartiet. Senare bildades en ny kristlig arbetarrörelse i Tyskland under ledning av Friedrich Nau: mann och Paul Goehre. I motsats till de nu nämnda har olika kristliga politiska partier haft stark frammarsch efter det andra världskriget. I Tyskland bildades strax efter fredsslutet 1945 kristligt-demokratiska unionen, CDU (i Bayern kristligt-sociala unionen, CSU). Partiet omfattar såväl protestanter som katoliker. Det eftersträvar en utbyggd religionsundervisning och har icke ställt sig helt avvisande till tanken på en viss socialisering. Genom valet till västtyska förbundsdagen 1949 kom CDU i regeringsställning och dess position har ytterligare stärkts vid valet 1953. IFrankrike bildades 1943 som en kristen demokratisk motståndsrörelse under ledning av G. Bidault det republikanska folkpartiet (MRP), först uppbyggt kring general de Gaulle som samlande symbol. Partiet, även kallat det katolska folkpartiet, blev vid valen till ny nationalförsamling 1946 det största partiet, men gick senare tillbaka. Även i andra katolska länder gick de katolska politiska partierna starkt fram i valen efter andra världskrigets slut, i Belgien det kristligt-sociala partiet, i N e- 461 KRISTLIGA POLITISKA PARTIER derländerna det katolska folkpartiet, i Österrike det katolska folkpartiet. I Italien var de kristliga demokraterna under Alcide de Gasperis ledning länge framgångsrika, men fick sin ställning avsevärt försvagad vid valet 1953. I de nordiska länderna har det endast i Norge bildats ett särskilt kristligt parti, Kristelig folkeparti, som bildades 1933, närmast som lokalt parti för Hordaland fylke. Vid stortingsvalet 1945 erhöll partiet en betydlig framgång i de valkretsar, där det ställde upp (drygt en tredjedel av samtliga kretsar). Dess huvudsakliga förankring är på Vestlandet. Framgången i städerna har varit mindre. Partiet erhöll 1945 7,9 % av samtliga röster och erövrade 8 mandat i stortinget. Vid senare val har denna ställning blivit stärkt (1953 10,5 % och 14 mandat). Med i ekonomiska och sociala frågor i stort sett samma program som Venstre, har partiet sökt att hävda kristendomen som grunden för den livssyn, som skall bära upp det politiska arbetet. Särskilt intresse har ägnats skol- och uppfostringsfrågor. I programmet av 1945 krävdes, att all undervisning måste ske i samstämmighet med den kristna tron. Partiet har rönt anslutning från både kyrkligt och frikyrkligt håll. Från 1950 är »Dagsavisa» (Trondheim) partiets organ. Till följd av spänningen mellan socialdemokratien å ena sidan och kyrkan och de religiösa folkrörelserna å den andra har i samtliga de nordiska länderna, tidigast i Sverige (1929), bildats kristna socialdemokratiska organisationer, som är anslutna till resp. länders socialdemokratiska partier, men som i vissa fall i allmänna val ställt upp som särskilda politiska fraktioner. Den svenska organisationen går ofta under beteckningen Broderskapsrörelsen. Litt.: För partiernas numerära utveckling hänvisas till löpande årgångar av resp. länders officiella statistiska ärsböcker. Se i övr. framför allt W. Schneemelcher, Christlich-soziale Bestrebungen, i Handwörterbuch der Staatswissenschaften, 3 (Jena 1926) och där anförd litteratur (omfattande litteraturhänvisningar, men artikeln i övrigt knappast längre fullt aktuell); vidare 462