9 Salomos historia; 10—36 Judas historia från rikets delning till Cyrus’ upphävande av exilen. I Esra-Neh. följer så skildringen av den nya judiska menighetens grundande och konsolidering. Att K. i den hebreiska kanon placerats efter Esra-Neh. beror på att K. till en början ansågos överflödiga vid sidan av Sam.-Kon. och först vid en senare tidpunkt upptagits i kanon. K. utgöra sålunda en parallell till det deuteronomistiska historiįiev erket (de historiska bibelböckerna från 5 Mos. »Deuteronomium », t.o.m. 2 Kon.) och det är tydligt, att Kronisten (förf. till K., Esra och Nehemja) begagnat detta som en huvudkälla för sitt arbete. Dessutom har han emellertid haft tillgång till stoff som eljest ej finns bevarat i G. T. En sådan källa, som med något varierande titel nämnes ett 10-tal gånger, är ett verk om Israels och Judas kungar. Därjämte en rad andra, företrädesvis profetiska källor, såsom t. ex. »siaren Samuels krönika», »profeten Natans krönika», »siaren Gads krönika», 1 Krön. 29: 29, »profeten Semajas och siaren Iddos krönikor», 2 Krön. 12: 15. Så vitt man kan bedöma har Kronisten behandlat sina källor med stor frihet, både när det gäller urvalet och utformningen av stoffet. Till skillnad från det deuteronomistiska historieverket förbigå K. så gott som helt Nordrikets historia. Framställningen av Juda rikes historia är i hög grad dogmatisk, präglad av en bestämd religiös teori. Kronistens historieuppfattning är helt bestämd av den individuella vedergällningsläran och det historiska skeendet har lagts tillrätta för att illustrera denna lära. Den orättfärdige Manasses långa regering kunde enligt Kronistens uppfattning göras begriplig och motiverad endast genom antagandet, att Manasse omvänt och bättrat sig. 2 Krön. 33 berättar om Manasses fångenskap i Babel och hans omvändelse och därpå följande upprättelse. Denna händelse är icke omnämnd i parallellberättelsen i 2 Kon. 21 och står även i strid med vad vi från assyriska källor känna till om Manasse. På samma sätt tarvade den fromme Josias plötsliga död i kriget en förklaring. Kronisten finner 16 481 KULT den däri, att Josia före slaget vid Megiddo skulle ha avvisat ett gudsord och därigenom dragit olyckan över sig, 2 Krön. 35: 21 f. Kronistens historieskrivning präglas vidare av en viss idealisering och strävan efter uppbygglighet. Davids synd med Bat-Seba förbigås under tystnad, likaså stridigheterna i samband med Salomos trontillträde. Ett stort rum i Kronistens historieframställning intar kulten, spec. allt som rör leviterna och tempelmusikanterna. Hans talrika skildringar av tempelfester och kultprocessioner, tempelmusikanter och tempelsångare äga utan tvivel stort värde som källor för förhållandena under Kronistens egen tid och tjäna att legitimera den utveckling tempelkulten då fått. Se även Biblisk historieskrivning. Litt.: G. von Rad, Das Geschichtsbild des chronistischen Werkes (Stuttgart 1930); M. Noth, Überlieferungsgeschichtliche Studien 1 (i Schriften der Königsberger gelehrten Gesellschaft Geisteswiss. Klasse 18:2, Halle—Saale 1943; standardverk); C. R. North, The Old Testament interpretation of history (London 1946). G. G. KULT (av lat. cultus, dyrkan). Religionen framträder såsom k., myt och ethos, vilka livsyttringar endast i teorien kunna hållas i sär. För k:s väsen och innehåll, se G u dstjeneste. Här skall endast den vetenskapshistoriska sidan av saken beaktas, eftersom k. på senare tid tilldragit sig ett osedvanligt intresse inom skandinavisk religionsforskning och exegetik. Parallellt härmed ha liturgiska förnyelsesträvanden förekommit, och stundom har den teoretiska och den praktiskt-kyrkliga inriktningen på kulten sammanfallit, påverkat eller ömsevis utnyttjat varandra. Redan i den syn, som präglade 1800-talsetnologernas uppfattning av naturfolkens religioner, rymdes vid sidan av det framträdande intellektualistiska elementet ett kultiskt sådant. J. F razer’s stora livsverk, The Golden Bough (i 12 vol. jämte register och supplementband, London 1911—15; 3 ed. 1936) uppbyggdes kring idén om den sakrale konungens stora roll i de årliga fruktbarhetsriterna. Från den allmänna religionshistorien överfördes dessa och andra 482