KULT rituella synpunkter på Främre orientens gamla kulturfolk och därmed även på Israel och tolkningen av G.T. Detta skedde både genom sekelskiftets s.k. panbab ylonister och genom H. Gunkel, då han klassificerade psalmerna i Psaltaren och deras »Sitz im Leben». I Norden gav den danske religionsforskaren V. Grønbech k. en central ställning i sin tolkning av de gamla nordbornas religion (Vor Folkeæt i Oldtiden 1—4, Khvn 1909—12, 2 ed. 1949; eng. ed. 1931). Delvis inspirerade av honom överförde S. Mowinckel i sina Psalmenstudien (1—6, Kristiania 1921—24) och Johs. Pedersen i monografien Israel 1—2 (Khvn 1920—34) det kultiska betraktelsesättet på G.T:s texter. Den förre rekonstruerade härvid Jahves »tronbestigningsfest». Under påverkan av bl.a. inhemsk etnologisk tradition med A. M. Hocart och E. O. James såsom nytillkomna auktoriteter, tysk sekelskiftesforskning och i viss mån de nämnda skandinaviska vetenskapsmännen utgav S. H. Hooke tre essäsamlingar över Myth and Ritual i den gamla främreorientaliska världen (1933, 1935 och 1938). Denna engelska Myth and Ritualskola, som i hemlandet icke väckt något uppseende, vann med sina skrifter stor anklang hos uppsalaforskarna G. Widengren och I. Engnell och kretsen omkring dem. Därmed uppkom den s.k. U p psalaskolan, som givit anledning till en både inomskandinavisk och internationell kontroverslitteratur. En forskare, som föga nämnts i denna diskussion, men som under 1920- och 1930-talet spelat en icke ringa roll i uppsaliensisk religionsvetenskap och exegetik, är klassikern R. Reitzenstein. Denne hade särskilt ägnat sig åt studiet av de senantika mysteriekulterna och deras orientaliska ursprung. Den under krigsåren inträdande västorienteringen även inom forskningen medförde emellertid en mer eller mindre stark benägenhet att bortse från äldre eller yngre tyska, vetenskapliga insatser. Uppsalaskolan har kritiskt betecknats såsom »mönsterism», en term som Engnell 483 icke är obenägen att i och för sig nyttja såsom skolbeteckning. Det schema, som det närmast är fråga om, är det postulerade, gemensamma främreorientaliska kultmönstret med 1) den dramatiska framställningen av gudens död och uppståndelse, 2) recitation eller symbolisk framställning av skapelsemyten, 3) den rituella striden, i vilken gudens triumf över fienderna illustreras, 4) det heliga bröllopet, 5) den triumfprocession, i vilken konungen spelat gudens roll. Detta schema förekommer renast, resp. rent i den babyloniska nyäårsfesten. Genom att räkna med splittror, omformningar och nytolkningar av detsamma eller delar därav, visar det sig möjligt att spåra mönstret snart sagt var som helst i texterna: myterna äro kultmyter, och historien själv anses i många fall återspegla ett kultiskt skeende. Med detta slag av kultmönsterism bör man icke förväxla de amerikanska kulturantropologernas bruk av termen pattern, vilken avser ett unikt kulturmönster, där religionen också ingår, och som icke kan jämföras med något annat. Just under hänvisning till detta betraktelsesätt har t.ex. H. Frankfort velat skilja på konungens kultiska roll i Egypten, Babylonien och Israel. Över huvud taget har det starka framhävandet ay den gemensamma, främreorientaliska bakgrunden dragit med sig studier, där G.T:s egenart betonas. E. Dhorme vill draga en skarp gränslinje mellan å ena sidan den östsemitiska, akkadiska religionen, som är sumerisk till sin art, och å andra sidan olika västsemitiska religionsformer. Ras Schamraspecialisten C. H. Gordon förnekar numera på västsemitiskt område förekomsten av en årlig fest, där en döende och uppstående gud dyrkats. Mot tendensen att mytisera historien genmäler Gordon, att icke heller Kolumbus årligen upptäcker Amerika, därför att denna engångsartade, historiska händelse firas den 12 okt. varje år. Debatten rör sig gärna med dylika analogier från mera närliggande och kontrollerbara förhållanden. M. Goguel ironiserar sålunda över samma kultmytiska 484