för en k:s etos, dess sed, rätt, moral, religion, vetenskap. Många olika definitioner på begreppet k. har uppställts, men ingen torde kunna anses uttömmande. »K. kallar vi hela summan av den andliga utveckling, som sker spontant och icke tar någon universell eller tvångsmässig giltighet i anspråk» (J. Burckhardt). K. är »stilens enhet och renhet i ett folks alla livsyttringar» (Nietzsche). I sistnämnda definition uttryckes något väsentligt, nämligen att k. förutsätter vissa gemensamma högsta värden, som skall förverkligas i kulturlivet. De växlar med olika k., de är oftast omedvetna utom hos det företrädesvis »k.-bärande» skiktet men saknas aldrig i en k. Man talar om »primitiva» (bättre »förhistoriska») och »historiska» k. eller »h ö g»-k. Skrivkonsten och bruket av metaller brukar anges som gränsen mellan dem. Den evolutionistiska historiesynen antog, att de »primitiva» k. genomgår vissa allmänna och typiska »stadier». Denna uppfattning är likväl numera mycket omstridd. Vilka »hög-k.» man bör räkna med är också diskutabelt. Spengler anser att hittills åtta sådana framträtt, medan Toynbee anger deras antal till tjugoen. Andra har betraktat den högre k. som en enda, enhetlig företeelse; denna syn är typisk för evolutionismen och torde sammanhänga med benägenheten att identifiera högre k. överhuvud med den s.k. »västerländska». Religion och k. Att religionen i alla kända k:s uppkomst och utveckling varit en viktig faktor torde av ingen bestridas. Stridsfrågan gäller däremot, om religionen bör anses som något för allt k.-liv väsentligt och oumbärligt eller om den kan ersättas av andra faktorer (vetenskap, konst) och kanske med k:s fortsatta utveckling är dömd att försvinna. Man har ofta anfört ett epigram av Goethe till stöd för denna mening: »Den som har vetenskap och konst, har också religion; den som icke har dem båda, må ha religion», ehuru det även medger en motsatt tolkning (att alltså vetenskap och konst förutsätter religion). Enligt A. Comtes »lag» om de tre stadierna, det »teologiska», det 489 KULTUR »metafysiska» och det »positiva», kommer religionen att försvinna men skall enligt Comte ersättas av en dyrkan av »mänskligheten». Marx anser religionen som ett uttryck för »klassamhället»; i det »klasslösa» socialistiska samhället kommer icke att finnas plats för den. En principiellt sett likartad uppfattning präglade hela den »framstegstro», som var utmärkande för senare hälften av 1800-talet. — Mot dessa åskådningar har man gjort gällande, att religionen är något för allt k.-liv så centralt, att det icke kan tänkas den förutan. »Människan började ... med det första altaret» (Heidenstam) och kommer att återta djurhamnen, när det sista bryts ned. I k.- och religionsfilosofien har denna uppfattning fått sin mest tillspetsade form i teorien om ett religiöst apriori,i Sverige på ett självständigt sätt utvecklad av A. Nygren. »Evighetskategorien» är enl. honom religionens grundkategori och den »förutsättning, varpå hela k.-livet bygger». Därför måste frågan om en k. utan religion är tänkbar besvaras nekande, även om därmed intet närmare är sagt om religionens speciella (historiska) innehåll. — Från andra utgångspunkter har idealistiska och nykantianska filosofer såsom Eucken, Windelband, Rickert, Münsterberg eller hos oss Vitalis Norström hävdat en liknande ståndpunkt. Även A. Hägerström visar sig i sin posthumt utgivna »Religionsfilosofi» ha en mycket positiv uppfattning om religionens betydelse för k.-livet, ehuru han anser, att den bör frigöras från tron på ett transcendent föremål (Gud). Kristendom och k. »Att tänka sig begreppet västerländsk k. utan kristendom är ungefär lika ologiskt som att tänka sig begreppet ryggradsdjur utan ryggrad» (Knut Hagberg). Även om mången anser formuleringen alltför tillspetsad, förnekar väl knappast någon kristendomens avgörande betydelse för vår k. Detta är så mycket mer anmärkningsvärt, som det med all skärpa bör betonas, att kristendomens centrala uppgift aldrig varit, är eller kan vara att skapa eller vidmakthålla k.-liv och att dess öde heller icke är bundet vid vår k. Icke desto mindre var det den kristna kyrkan, som åstadkom 490