KUNSKAP den stora syntesen mellan de heterogena element, som är denna k:s grundval. Framför allt har den gett vår kultur tre fundamentala drag: dess universalism, dess dynamism (d.v.s. dess syn på historien som ett stort, meningsfyllt drama) och dess humanism (idén om varje människas 0jämförliga värde såsom föremål för Guds kärlek). Huruvida dessa grunddrag, som har sina historiska rötter i kristen livs- och människosyn, i längden kan bestå utan kristendomen är liksom den förut berörda mera allmänna frågan om möjligheten av en religionslös k. mycket omstridd. Kristendomens egen ställning till k.-livet har under dess långa historia varit mycket skiftande. Två ytterlighetsståndpunkter, båda problematiska, har framträtt. Den ena har så djupt engagerat kristendomen i k.-livet, att den hotat att bli en allmän k.- och humanitetsreligion och därmed förlora sin egenart. Redan i syntesen mellan kristendomen och det antika k.-livet (platonism, stoicism) låg en sådan fara. Den framträder hos »humanisterna» (Erasmus), i upplysningstiden (Lessing, Kant) och i den liberala teologien i vår egen tid. Den motsatta ytterligheten har bestått i ett avståndstagande, ja stundom i en fientlighet mot all »profan» k. Den framträdde t.ex. i antiken i eremitlivet. I de puritanska (se Puritanisme) strömningarna gjorde sig ett asketiskt drag gällande och därmed även en fientlighet mot vissa sidor av k.-livet, särskilt konsten (»bildstormarna»), teatern och den profana litteraturen; detta drag levde kvar i många frireligiösa sekter men torde numera ‚ tillhöra det förflutna. Luther frigjorde k.-livet från den kyrkliga auktoriteten, och hans hållning till den profana k. är övervägande positiv. Å andra sidan betydde reformationen en splittring av den europeiska k.-gemenskapen och innebar till en början i många länder en tillbakagång av k.-livet. — Frågan om förhällandet mellan protestantismen och den nyare tidens borgerligt kapitalistiska etos har alltsedan Max Webers berömda avhandling: Die protestantische Ethik u. der Geist des Kapitalismus (1904, omtryckt i Ges. Aufsätze zur 491 Religions-soziologie I, 1922) varit föremål för livlig debatt. Det finns ingen allmängiltig lösning på frågan om förhållandet mellan kristendomen och k.-livet, ty den måste i varje ny epok ställas annorlunda. Kristendomen är icke och får icke bli en tjänare åt k. med uppgift att »rädda» k., men den kan heller aldrig undgå att ta ställning till k.-livets olika områden. I vår sekulariserade tid kan problemet ställas så: hur skall kristendomen ernå en djupare och mera levande kontakt med k.-livet utan att dess egenart äventyras? Litt.: E. Troeltsch, Der Historismus u. seine Probleme (Gesammelte Werke 3, Tübingen 1922); A. Schweizer, Kulturphilosophie 1 (München 1923; sv. övers. Kulturens degeneration och regeneration, Sthm 1924); G. Aulén, Kristendomen och kulturkrisen (Sthm 1936); A. Ahlberg, Kristendom och västerland (Sthm 1941); dens., Vad är kultur? (Sthm 1950); E. Hj. Linder, Religiöst minimum (Sthm 1945); R. Prenter, Kristendom og kultur (Aarhus 1937); E. Geismar, Kristendommen og vor tids kultur (Khvn 1929); J. Maritain, Religion et culture (Rio de Janeiro 1945); de båda svenska samlingsverken: Kultur och kristendom. En vänbok till Harry Blomberg på 50-årsdagen (Sthm 1943) och Religion och humanism i morgondagens värld (Sthm 1942) och det norska samlingsverket Nytt skip utg. av A. Fjellbu (Oslo 1950); Ch. Dawson, Religion and the rise of western culture (London 1950); dens., Understanding Europe (London 1952). Se även Historiefilosofi. A. A—g KUNSKAP. 1. Det filosofiska problemet beträffande k. gäller vad som karakteriserar k. och skiljer sanna omdömen eller satser från felaktiga föreställningar, från fantasier, inbillningar, illusioner. Någon entydig och allmänt godtagen lösning av detta problem finns inte. Vad som finns är en rad lösningsförsök, som under århundradenas lopp gång på gång på nytt prövats i olika former och ständigt visat sig vara förbundna med sina särskilda svårigheter. Man ser vanligen i bevisbarheten det för k. karakteristiska: att ett omdöme är sant betyder att det kan bevisas eller verifieras, medan däremot omdömen och föreställningar som inte kunna grundas inte äro sanna. Detta kan förefalla vara en fullt tillräcklig 492