bestämning av k. och många stanna också här. I uppfattningen att bevisbarheten är konstitutiv för k. är emellertid förutsatt, att det finns en grund för k., som bevisningen utgår från och som sanningen härleder sig ur. I den filosofiska reflexionen över hur denna grund för k. är att fatta, gå meningarna isär. I första hand föreligger möjligheten att räkna med att grunden för k. själv har kunskapskaraktär. Somliga finna därvid den sökta kunskapsgrunden, varpå all k. i övrigt återgår, i förnuftet, i omedelbart evidenta förnuftssanningar (rationalismen med Descartes som klassisk representant; jfr Cartesianismen), andra i erfarenheten, (empirismen* med Locke som främste företrädare). Med en hänvisning till förnuftet eller till erfarenheten är dock k. inte tillfredsställande förklarad. Såväl rationalismen som empirismen ställes inför problemet om den s.k. omedelbara k.: grunden för k. har k:s-karaktär och är sålunda sann, men är dock ej förmedlat och bevisbart sann, utan är en obevisbar, ogrundad k. De svårigheter som man funnit vara förbundna med att påvisa en sådan omedelbar k. ha gång efter annan tenderat att verka upplösande på rationalism och empirism. Man drives att anta, att vad som ligger till grund för k. är förutsättningar som icke ha k:s-karaktär. Så mynnade den klassiska rationalismen och empirismen över Leibniz och Hume ut i Kants teori, att k. är grundad på förutsättningar som inte ha k:s-karaktär, och Kants teori utvecklades i sin tur konsekvent till efterkantianernas ståndpunkt, att det rena självmedvetandet, av Schleiermacher karakteristiskt nog betecknat som känsla, är grund för k. Ett enkelt och belysande exempel på hur förutsättningen, att grunden för k. själv har k:s-karaktär, tenderar att liksom omärkligt upphävas, kan hämtas från den moderna s.k. logiska empirismen. Enligt denna — liksom enligt klassisk empirism — ligga sinnesförnimmelserna till grund för vår k. om yttervärlden, men kunna dock inte vara grundläggande, eftersom sinnesförnimmelser ej äro något som i och för sig kan ingå 493 KUNSKAP som led i ett grund-följd-förhållande eller en bevisande slutledning. I andra hand föreligger möjligheten att söka grunden för k. i verkligheten, varvid det dock ej är fråga om ett grund-följd-förhållande i egentlig, logisk bemärkelse. Till skillnad från felaktiga uppfattningar och fantasier grundar sig k. på verkligheten, på fakta: k. är med andra ord verklighetsuppfattning. Då uppstår problemet, vad den verklighetskaraktär innebär, som utmärker de ting och sakförhållanden, vilka genom att såsom innehåll ingå i vissa omdömen eller föreställningar förläna dessa karaktär av k. och avgränsa dem från sådana föreställningar som inte äro k. Exempel på problemlösningar av denna typ kunna hämtas lika väl från Platons teori om de i sig verkliga idéerna som från äldre och nyare sensualism, som i sinnesintrycken ser det i sig verkliga. Som helhet taget leder uppfattningen att verkligheten är grund för k. över från k:steorien till verklighetsteori och metafysik*. Särskilt må här hänvisas till Aristo teles’* modifikation av Platons idélära: Aristoteles’ teori om idéerna som tingens substantiella former ligger till grund för och ger mening åt den genom thomismen sanktionerade teorien om k. som en överensstämmelse mellan subjektets uppfattning och verklighetens sammanhang (den s.k. korrespondensteorien). I motsats mot denna teori hävdas stundom, att den överensstämmelse som kan komma ifråga gäller den inbördes överensstämmelsen mellan subjektets föreställningar (den s.k. koherensteorien), en teori som i sina konsekvenser leder till att k:s-sammanhanget i sin helhet inte är k. (Bradley). De mest avancerade k:s-teoretiska försöken, som räkna med verkligheten såsom grund för k., föreligger emellertid i teorien om det rena varat eller det absoluta. Fragmentariskt skisserad av Parmenides, fasthållen i medeltida tänkande och i nyare tid klarast utvecklad av Spinoza* i hans lära om substansen, fördes denna teori till sina yttersta, och synbarligen orimliga, konsekvenser i nära samband med konsekvenserna av den ovannämnda första k:s-teoretiska 494