ning och senare tiders rationalism (jfr Förnuft) — kännetecknas dock protestantismen i huvudsak av att den slår vakt om den reformatoriska grundsynen. Vad k. beträffar har detta kommit att innebära en benägenhet att i varje fall i sista hand frånkänna k., som förutsättes falla inom den fria viljans område och vara ett människans eget verk, betydelse för gudsförhållandet. Icke k. utan en i förhållande till k. fristående känsla eller tro är det väsentliga i gudsförhäållandet. Exemplet framför andra är Schleiermacher, som teologiskt utnyttjade det efterkantianska begreppet om det rena självmedvetandet och i detta såg den för all religion grundläggande känslan. De olika religionernäas satser äro uttryck för denna känsla och ha sålunda inte karaktär av k. I nyare religionsfilosofiska försök, som i väsentliga avseenden ta avstånd från Schleiermacher, återfinnes samma mot k. avvisande hållning: de religiösa utsagorna äro, säger man t. ex. och griper tillbaka på Kant, underställda andra kategorier än k. Enligt det romersk-katolska betraktelsesättet ter sig förhållandet mellan den filosofiska och den teologiska uppfattningen av k. relativt enhetligt. Till de filosofiska teorierna om k. anknytas omedelbart de teologiska om betydelsen av k. i gudsförhällandet. På protestantiskt område härskar däremot djupgående söndring. Å ena sidan står den mot k. misstänksamma och för k:s-teorien skäligen likgiltiga teologien (jfr Dogmatism). Å andra sidan stå de många filosofisk-kunskapsteoretiska teorierna, vilka äro så mycket mer främmande för protestantisk teologi, som de i stor utsträckning äro religiöst motiverade, men av ett religiöst intresse som är motsatt det reformatoriska. Större och mindre filosofer synas nämligen nästan genomgående — mer eller mindre klart reflekterat — uppställa sina teorier om k. för att i sista hand i filosofiska argument finna förevändningar för att bejaka eller förneka Guds existens. I bägge fallen tillskrives k. en religiös betydelse, som strider mot den reformatoriska grundtanken, att människan ifråga om sitt förhållande till Gud inte kan finna stöd i något sitt eget verk. 497 KUNST OG RELIGION Se även Erkendelsesteori og teologi, Tro och vetande. Litt.: Utom till gängse historiska översiktsarbeten (av vilka dock den på sina håll populära B. Russell, History of Western philosophy, New York 1945, är ensidig och mycket ojämn) må hänvisas till litteraturförteckningarna i samband med de i artikeln nämnda uppslagsorden. S.Æ.R. KUNSKAPSTEORI, se Erkendelsesteori og teologi. KUNST OG RELIGION. Sammenhengen mellom kunst og religion synes å være universell. Selv billedfiendtlige religioner som jødedom og Islam skyr ikke praktfull dekor. Alltid påny griper religionen til den kunstneriske form for å anskueliggjøre trosinnholdet, stemme sinnet til andakt og lovprise guddommen. Og kunsten har en uuttømmelig inspirasjonskilde i religionen. Denne forbindelsen synes å bero på et visst indre slektskap. Religionen og de estetiske grunnbegrep. For Platon hørte »det skjønne» hjemme i den høyeste religiøse og metafysiske virkelighet, ideenes verden. Skjønnheten viser oppover mot det guddommelige. Hos Kant kommer »det opphøyde» til som det annet grunnbegrep i estetikken, særlig aktuelt i naturopplevelsen, men også som et estetisk moment i religionen. Men det er sider av kunsten, særlig i dens forhold til det religiøse, som krever et tredje begrep, »det maktfylte». Den kunstneriske form, som i seg selv betyr potensering og intensivering av livsinnholdet, blir for primitiv oppfatning bærer av en hemmelighetsfull makt. Denne makt kan utnyttes magisk for egne formål: den kunstneriske form og dekor gir bruksgjenstandene (våpen, verktøy, husgeråd) en særskilt »makt», og avbildningen gir makt over det avbildede (viltet, fienden). Men »makten» kan også oppfattes religiøst som den høyere makt mennesket er undergitt i frykt og håp. Denne makt anskueliggjøres og tenkes virksomt nærværende i den kunstneriske form. Liturgiens melodi og rytme gjør ordet sterkt og virksomt, og gudebildet er ikke bare en fremstilling av guden, men selv maktfylt og guddommelig, guden selv. Denne tenkemåten trengte endog inn i 498