KUNST OG RELIGION tensen, Religiøs malerkunst i Danmark 1—2 (Odense 1944—45); R. Magnussen, Carl Bloch (Khvn 1931); L. Swane, Niels Larsen Stevns (Khvn 1951); Viborg domkirke, udg. ved C. Madsen—M. Mackeprang (Khvn 1909); Drikkehorn og sølvtøj, udg. ved J. Olrik (Khvn 1909); Danske sølvarbejder (Khvn 1915); C. A. Jensen, Danmarks snedkere og billedsnidere i tiden 1536—1660 (Khvn 1911). Et meget stort materiale af trykte henvisninger findes i artiklerne i Dansk biografisk leksikon (2. ed. Khvn 1933 —834). L.P.. Finland, ute i konstens och kulturens periferi, har dock i görligaste mån följt kulturströmningarna ute i Europa, varvid impulserna främst förmedlas av de skandinaviska, någon gång de baltiska, grannarna. Vad vi vet om konsten under medeltiden inskränker sig i praktiken till den rent kyrkliga; drar vi paralleller med större förhållanden kan vi tänka oss även konsten i sekularmiljö religiöst dominerad. Den kyrkliga konsten följer intimt dogmatisk och teologisk lärobyggnad och de med tiden till stor del inhemska konstnärer som arbetar för kyrka och kloster får betraktas som hantverkare, icke som individuella konstnärer i modern bemärkelse. Möjligen har i lärda eller högadliga hem förekommit illuminerade böcker, varom t.ex. den förnämliga bönboken på Tjusterby kan vittna. Reformationen bryter växelverkan med Centraleuropa och under femton- och sextonhundratalen trivs i vårt land endast en utarmad såväl världslig som kyrklig konst. De målare, som under denna tid dekorerade kyrkor och privatbostäder kan hänföras till allmogekonstnärernas grupp. Ur kyrkornas enkla votivtavlor utvecklas småningom porträttkonsten. Den tyngst vägande insatsen görs på det konstindustriella området, varvid den rika träskärarkonst, som i kyrkans hägn under fjortonhundratalet hade blomstrat upp på inhemsk botten, lever vidare som dekorationskonst på ett lägre plan — uppgifterna blir utsmyckning av predikstolar o.s.v. En fåtalig överklass låter förfärdiga och t.o.m. importera skulpterade gravmonument och ute i Europa erövrade målningar och konstindustriföremål pryder ibland kyrkor och högreståndshem. 507 Allmogens kontakt med religionens bildvärld förmedlas troligen i huvudsak av enkla träsnitt, och ofta ser man utskiftade kyrkliga konstverk (fragment av läktarbarriärer o.dyl.) i allmogehemmen. Under mitten av sjuttonhundratalet, då māåleriet (med bl.a. Michael Toppelius) upplever något av en ny blomstring, pryds ett antal herrgårdar och t.o.m. bondgårdar med monumentalmäleri på tak och väggar, någon gång med sinnebildliga religiösa framställningar. Men själva vändpunkten kommer omkring sekelskiftet 1800, då föregångsmännen Lauréus, Finnberg och Cainberg väcker en verklig finländsk konst till liv. Erik Cainberg (1771—1816) är skulptör; hans huvudsakliga verksamhet faller inom Sveriges gränser. Hans förnämsta verk är en serie reliefer för Äbo Akademi, där han i nyklassisk stil bl. a. skildrar kristendomens införande i Finland. Medan A|. Lauréus (1783—1823) bland sina romantiska genremålningar även upptar religiösa och halvreligiösa motiv (läsande munk o.s.v.) ägnar sig den begåvade Åbomålaren G. W. Finnberg (1784—1833) i stor utsträckning åt religiöst måleri. Hans fantasirika altartavlor och läktarmäålningar (Kakskerta och Kimito kyrkor) står i koloristiskt avseende långt framom hans samtid. En genomgång av det unga Finlands religiösa måleri skall i stort sett bli en genomgång av dess konsthistoria som sådan. Ty en renodlad religiös linje i konsten skall man icke finna, utan flertalet av adertonhundratalets konstnärer har som bisyssla mäålat intresselösa altartavlor samt för hemmen genrebilder med religiöst-folkligt innehåll. Den lyrisk-sentimentala riktning, som odlas hos en grupp Düsseldorfmålare, sätter också spår i finländsk konst: så i E. J. Löfgrens arbeten från 1850-talet och hos några av tidens kvinnliga konstnärer som Viktorine Nordensvan och Alexandra Frosterus-Såltin, vilkas altartavlor pryder ett stort antal kyrkor. Först med det utgående seklets konstblomstring i den nationella entusiasmens tecken, utformad under intryck först från naturalismen, senare av symbolism och ny- 508