KVINNA och kungamodern i vissa fall kunnat vinna en ställning, fullt jämförbar med en manlig härskares. — I religion och kult har k. ömsom vördats som förmedlare av övernaturlig kraft, ömsom fruktats såsom redskap för fördärvbringande makter. I den förra egenskapen har hon spelat en stor roll i fruktbarhetsriterna (kultisk prostitution m. m.) och anlitats som besvärjerska, sierska och orakel. Kvinnligt prästerskap har i allmänhet åtnjutit stor aktning och ofta rekryterats ur de förnämsta familjerna (t. ex. gudinnan Neiths präster i Egypten). Med en sådan ställning har ofta kravet på jungfrulighet varit förbundet (t. ex. vestalerna i Rom). K:s ställning i G. 7T:s värld är i stort sett den som ovan skildrats, utom att regelrätt kvinnligt prästerskap tycks ha saknats. Den principiella synen kommer till uttryck i skapelseberättelserna Gen. 1—2. Enligt den ena utgöra man och k. tillsammans människan, enligt den andra är mannen människan, även om han behöver k. som utfyllnad av sitt väsen. Spänningen mellan dessa tankegångar är betecknande för israelitisk och senjudisk uppfattning. K. prisas i allmänhet inte som k., utan i egenskap av brud eller hustru. Mannens ära är hennes ära. Men som hustru har hon bestämda äktenskapliga rättigheter, och moderskapet tillåter henne att göra sin vilja gällande mot man (Sara och Abraham) och barn (»hedra din fader och din moder»). Profeterna bekämpade den kultiska prostitutionen som ett främmande drag i israelitisk gudstjänst. Det senare templet hade ingen kvinnlig kultpersonal, dess gudstjänst var en männens angelägenhet. Däremot deltogo kvinnorna i den synagogala gudstjänsten. I teorien kunde skriftläsningen där ombetros en k., men i praktiken förekom det inte, och med tiden förvisades k. även här till åskådarplats. Under hellenistisk och romersk tid blev k:s ställning friare. Ofta förvaltade hon själv sin förmögenhet och uppträdde som mannens jämlike i sällskapslivet och offentligheten. I Palestina finner man äldre tradition och nyare impulser sida vid sida. Jesu lärjungar voro uteslutande män, och i hans måltider 519 deltogo endast män. Men mot rabbinsk sed samtalade Jesus med k. på tu man hand. Berättarna anse det naturligt att Herodias’ dotter dansar för konungens gäster, att Pilatus’ hustru blandar sig i rättegången och att Bernice är närvarande i domssalen, då Paulus talar till sitt försvar. Den urkristna missionen drevs i den nya tidens anda. I skarp motsats till den judiska bönen: »Jag tackar dig, Gud, att du icke har skapat mig till hedning ... träl ... eller kvinna», förkunnar Paulus: »Här är icke jude eller grek, här är icke träl eller fri, här är icke man och kvinna: alla ären I ett i Kristus Jesus» (Gal. 3:28). K:s religiösa jämställdhet åtföljs av jämlikhet i äktenskapet, med samma äktenskapliga rättigheter och lika rätt till skilsmässa (1 Kor. 7). I en viss spänning härtill framhåller man att hustrun genom att underordna sig mannen bäst hävdar sin ställning i det ideala äktenskapets mystiska enhet (Ef. 5:22 f.). I missionsarbetet har kristendomen, liksom andra missionerande religioner på den tiden, begagnat sig av och begagnats av den dåtida kvinnovärldens strävan till självständighet och inflytande. Ensamstående företagsamma k. av typen Lydia (Apg. 16) hade lättare att göra sig gällande och finna utlopp för sitt verksamhetsbehov i de unga religiösa samfunden än i de gamlas stelnade former. En av Paulus’ mest aktiva medhjälpare var Priska, och av dem som han nämner i sina brev var en femtedel k. I hans församlingar hade k. både liturgiska och sociala uppgifter, men ledningen var anförtrodd ett manligt kollegium, de äldste (jfr Ämbete). K:s offentliga medverkan i kyrkan hade en blomstringstid i fornkyrkans diakonissämbete (jfr Diakon och diakonissa) men upphörde småningom, först i den västliga kyrkan och senare i den östliga (400-talet). Därmed försvunno de kvinnliga insatserna icke helt: i martyrernas led stodo många k. Under medeltiden skänkte först riddarväsendet, sedan renässansen k. ny rörelsefrihet, ordensväsendet kallade dem till kyrklig aktivitet. Och historien känner många både intensiva, känslostarka och handlingskraftiga k., som satt djupa spår i fromhetslivets och 520