L kyrkans utveckling (Elisabet av Thüringen, Birgitta* m. fl.). Vid reformationen gav döparrörelsen k. den största friheten. Där det inre ordet betydde mera än bokstaven tog man också det allmänna prästadömets och den religiösa likställdhetens idéer på fullt allvar. Den motsatta ytterligheten företräddes av calvinismen, som höll sig till G. T. och i strängaste form hävdade den husfaderliga myndigheten över k. och barn. Döparrörelsens intentioner förverkligades senare av kväkare* och pietister. Dessa ville samla de religiöst vakna individerna oberoende av samhällsskrankor till personligt umgänge i urkristen anda, och därmed fick k. samma uppgifter och ansvar som mannen. Detsamma är fallet med frireligiösa riktningar, de kristligt sociala och i allmänhet aktiva väckelserna under de senaste hundra åren. I diakonien, missionen, sjömansmissionen, arbetet bland fångar, frälsningsarmén, den kristliga ungdomsvården, den kristliga studentrörelsen ha k. stått med i främsta ledet. Tack vare dessa insatser och den allmänna rösträtten har k. i de flesta kyrkosamfund småningom beretts säte och stämma i samtliga förvaltningsorgan i vilka lekmän äro med, och den tanken har vuxit fram, att k. borde beredas tillträde jämväl till prästämbetet. Till och med inom den romerska kyrkan har frågan väckts, men också bestämt avvisats. På evangeliskt håll står man såväl teologiskt som praktiskt-kyrkligt delad inför det nya läget. Man vill å ena sidan icke helt utestänga k. från det kyrkliga ämbetet, men å andra sidan hyser man betänkligheter för att likställa henne med mannen och kalla henne präst. Följden har blivit, att k. på några håll har rätt att förkunna ordet, men inte att förvalta sakramenten, medan man på andra håll anförtrott henne en begränsad rätt till sakramentsförvaltning men icke rätt att bestiga predikstolen i högmässan. I de nordiska länderna har man gått fram på olika vägar. I Danmark prästvigdes 1946 tre k. I Norge tillåter allmän lag k. att bli präst, men ingen prästvigning av k. har ägt rum. I Finland har det blivit regel att större församlingar anställa teologiskt ut- 521 KVINNA bildade k., dock utan rätt för dessa att predika eller förvalta sakramenten. Här håller sålunda ett särskilt kvinnligt ämbete på att växa fram. I Sverige är frågan i hela dess vidd under utredning. K:s frigörelse i det moderna samhället har medfört även andra svårlösta problem än frågan om kvinnliga präster. De ha upptagits till allsidig utredning bl. a. av Kyrkornas världsråd och Lutherska världsförbundet. Än så länge gå meningarna i sär, men det synes som om en av de väsentligaste synpunkterna vore, att enligt biblisk åskådning mannen är fullt och helt man endast genom mötet med k. och tvärtom, och att därför varje utsuddande eller nivellering av könskaraktären hos k., liksom hos mannen, bör anses strida emot den kristna människouppfattningen. Men därmed är, som K. Barth anmärker, ingalunda sagt att det som under äldre tider uppfattats som typiskt kvinnligt, eller manligt, äger oförändrad giltighet även i våra dagar som uttryck för sann kvinnlighet eller sann manlighet. Litt.: J. J. Peritz, Woman in the ancient Hebrew cult (Journ. of bibl. lit. 17, 1898); W. Bornemann, Der Protestantismus und die Frauen (Magdeburg 1900); J. Donaldson, Woman, her position and influence in ancient Greece and Rome and among the early Christians (London 1907); E. v. d. Goltz, Der Dienst der Frau in der christlichen Kirche (2 ed. Potsdam 1914); J. Leipoldt, Jesus und die Frauen (Leipzig 1921); G. Delling, Paulus’ Stellung zu Frau und Ehe (Stuttgart 1931); J. Pedersen, Israel (2 ed. Khvn 1934; s. 45—61); O. Piper, Sinn und Geheimnis der Geschlechter (Berlin 1935); F. J. Leenhardt, La place de la femme dans l’Église, d'après le Nouveau Testament (i Études théol. et rel. 23, 1948); C. v. Kirschbaum, Die wirkliche Frau (Zollikon—Zürich 1949); F. X. Arnold, Die Frau in der Kirche (Nürnberg 1949); Margit Sahlin, Man och kvinna i Kristi kyrka (Sthm 1950); Leben und Arbeit der Frau in den Kirchen der Oekumene (hrsg. v. d. Studienabteilung des Oekumenischen Rates der Kirchen, Frankfurt a. M. 1950); Kvinnas behörighet till kyrkliga ämbeten och tjänster (Statens offentliga utredningar 1950: 48, Sthm 1950); K. Barth, Die Kirchliche Dogmatik III/4 (Zollikon—Zürich 1951); E. Sjöberg, Exegeterna om kvinnliga präster (Sthm 1953). R. Gg 522