KVÄKARE KVÄKARE. Uppkomst. Under den sjudande religiösa och politiska oron i inbördeskrigets England (1643—1649) uppstod nya folkrörelser, bland dem k:s. (Namnet av quake, bäva, darra, »därför att vi bad dem bäva inför Guds ord» [Fox].) Själva kallade de sig Friends, vänner. Många bland de tidigaste k. hade helhjärtat gått med i kriget för vad vi nu kallar demokrati, i övertygelsen att kristendomen måste prägla också samhällets liv. Efter segerns desillusioner, växte det fram små grupper av seekers, sökare, i regel fromma bibelkunniga människor, som i den vetenskapliga empiriens gryende tid hungrade efter att nå »från ordet till begynnelsen», »från kunskapens träd till Livets». Till dessa kom George Fox (1624—1691), vars profetiska gestalt står i förgrunden. Efter fyra års oavlåtligt sökande — hos snart sagt alla slags trosbekännare i England — efter en bekännelse där tro och liv stämde överens, upplevde han vid 23 års ålder i sitt eget inre som djup visshet: »En finns, Kristus Jesus, som mäktar ge svaret i din belägenhet». I själva verket framsprang dock kväkardomen som en grupprörelse. »Det fanns åtskilliga andra, som på samma omedelbara sätt som George Fox, själva nådde till övertygelse», säger k:s tidigaste historiker. En av de allra första var kvinna. Icke ett prästerligt utan ett profetiskt drag har huvudaccenten. Religiöst och socialt liv hörde från ursprungstiden oupplösligt samman. Ej blott predikotjänst utan alla former av Guds ärenden nämnas »ministry», genom män eller kvinnor. Andaktsform. Att människan är »Guds tempel» var bland k. en levande tanke, med deras syn på »Det av Gud», som ligger gömt inom henne. De betraktade sig ej som en sekt. »Vi är innanför allt vad sekter heter» (George Fox). Samfundet har ej anställda predikanter. Gudstjänstformens mest karakteristiska drag är den stilla andakten under gemensam tystnad, oftast med inslag av få och kortfattade yttranden. Dess ändamål är kommunion — utan yttre symboler. »Då jag kom in i den tysta försam- 523 lingen, kände jag en hemlig kraft ibland dem. ... Och då jag böjde mig för den, kände jag det onda inom mig försvagas och det goda växa till» (Robert Barclay). Tystnaden betyder här ej vaga drömmar utan en rannsakan, ett överlämnande och en invigning till andens liv också i praktiskt handlande. Därför använder man tystnadsmomentet även vid överläggning i praktiska ärenden. Vid dessa kan ett par minuters tystnad under en diskussion få förunderlig verkan till enande lösning eller lugnt konstaterande av att man icke är färdig för beslut. Lära. K. framlägger sanningen »icke i formuleringar utan genom de uttryck den vunnit i levande erfarenhet hos individer och gemenskaper». »Trosbekännelser som inte kan omsättas i liv och väsen faller utanför oss». »Att följa det inre ljuset är vägen till Kristus». Hos de första k. rådde ej tvekan om att i rätt nedstigande led stå i urkristendomens förnyelse. Icke instämmande i en lära utan ett personligt äkthetskrav står i förgrunden, varför första steget ofta varit att »avstå från att bekänna vad man icke äger». Vördnaden för livet hos alla — med samma tilltalsord för alla — ledde till pionjärskap på sociala områden och till avståndstagande från kriget, såsom en form av trosbekännelse. »Vi lever i det som tar bort anledningen till alla krig» (George Fox). Författning. Lokalförsamlingarna inom ett visst område samlas till månadsmöten. Till kvartalsmöten sänds ombud för ett distrikt, till årsmötena för ett helt land. Men det är karakteristiskt att varje k. har närvaro- och yttranderätt. För olika ärenden har man särskilda kommittéer. En av de äldsta är » Meeting for sufferings», med utblick över världens nöd. Ett egenartat samspel mellan grupp och individ har utbildats. Den enskildes concern (särskilda uppdragsförnimmelse) prövas i gruppen. Man har arbetsfördelning, men ej över- och underordning i hierarkisk mening. Röstning och majoritetsbeslut förekommer icke. Historia. Efter en mäktig vårtid, då K.- rörelsen nådde hastig spridning trots för- 524