KYRKA riket. I denna diskussion fick Matt. 16:18 naturligtvis en avgörande betydelse, då man inte kunde bestrida kontinuiteten utan att bestrida äktheten av detta ställe. Men diskussionen var inte knuten blott härtill. Ett huvudargument mot Matt. 16:18 var nämligen påståendet att det skulle vara alldeles ensamstående, utan några analogier. Från motsidan gjorde man emellertid gällande att detta ställe endast språkligt står isolerat — Kristus talar om en ekklesia blott här och i Matt. 18:17. Sakligt sett står det inte alls ensamt: vad är »de tolv» om inte det nya Israel? Och grundar inte »nattvardens instiftande» också en gemenskap? etc. I sista hand blir spörsmålet om Jesus har »grundat» k. ett kristologiskt spörsmål. Om Jesus trätt fram som en lärare i sitt folk har han naturligtvis såsom många andra lärare i den tidens judendom kunnat samla en krets av lärjungar utan att man därför kan tala om en ny församling. Frågan om k:s »uppkomst» blir då till frågan om arten av den krets, som samlades kring Jesus: var det något annat och mer än en skara lärjungar kring sin rabbi? Här framträder kyrkoproblemets samband med kristologien, vilket visar sig både negativt och positivt. Negativt har det röjt sig däri att kristologiens upplösning också fört till kyrkotankens upplösning. Positivt visar det sig däri att man inte kan hävda någon kyrkotanke utan att betona att k. har sin grund i Jesus såsom Herre och Kristus. I detta sammanhang har man också fäst uppmärksamheten på att inte bara kyrkotanken förutsätter kristologien utan också att kristologien nödvändigt för till en kyrkotanke. Eller, som man uttryckt det med N. T:s egna ord: man kan inte tänka sig en »herde» utan en »hjord», inte en »konung» — och Messias-Kristus är ju en kungatitel — utan ett »folk». Avståndet mellan kretsen kring Jesus och k. blir då inte så stort som man ofta gjort gällande, och många företrädare för en ny kyrkosyn ha velat gå så långt att man låtit alla distinktioner falla: Jesus är »k.», kretsen kring Jesus är k. En sådan framställning kommer dock inte till rätta med hela materialet. Att först Jesu död och uppstån- 531 delse skapat den situation, på vilken k. vilar, är gemensam nytestamentlig övertygelse, och den präglar också den synoptiska traditionen. Därmed upprullas också frågan om förhållandet mellan Gudsriket* och »k.». Är k. en »ersättning» för det tills vidare uteblivna Gudsriket? I sin radikala form kan denna tes i varje fall ej upprätthållas. K. är ingen immanent ersättning för ett transcendent Gudsrike. Detta framgår redan därav att tanken på det kommande Gudsriket lever kvar: k. kan inte ersätta det, församlingen ser alltjämt fram mot Gudsriket, fulländningen. K. är alltså i varje fall inte mer än en partiell ersättning för Gudsriket, något övergående och oavslutat. Men k. är inte heller bara något accidentiellt och oförutsett. Den har sin plats också i relation till eskatologien, till Gudsriket. Ofta har man ställt eskatologi och k. emot varandra och menat att eskatologien uteslöt k. Eller som man uttryckt det med en bild: när en katastrof hotar bygger man inte hus i det hotade området. Men denna hild träffar ej saken. K. är snarare en bro, som för över från denna av katastrof hotade värld till en annan värld, den är en klippa, dit förödelsen icke når: »dödsrikets portar skola icke bliva henne övermäktiga», Matt. 16: 18. Denna syn betyder inte att det inte skett någon »utveckling» alls. En sådan har ägt rum, nya organ ha vuxit fram, en konsolidering har skett, nya tankar knutits till k. Men till sin kärna är kyrkotanken primär och ursprunglig ií N. T. Gäller detta också organisationen? Även detta har varit ett stort tvisteämne. Enligt den ena synen har organisationen vuxit fram »nedifrån» och har skapats av församlingen, enligt den andra har organisationen kommit »uppifrån»: Gud har sänt Kristus, Kristus apostlarna, och apostlarna ha satt in biskoparna, jfr Joh. 20:21; Apg. 20:28; 1 Kor. 12:28; 1 Clemensbrevet kap. 42. I debatten härom har man från den ena sidan framhävt att man i den äldsta k. valde biskopar och andra funktionärer, Apg. 6:5; 15:22; Didache kap. 15, medan man från den andra sidan framhävt vigningen eller handpåläg- 532