r gelsen som det konstitutiva, Apg. 6:6; 13:3; 1 Tim. 4: 14. I debatten härom har den förra åsikten gärna fått en alltför modern, föreningsmässig utformning medan den senare ofta fört till alltför klerikala betraktelser, som om det i den äldsta k. blivit fixerat i vilka moment och genom vilka personer den helige Ande kunde verka. I själva verket är det det karakteristiska att N. T. inte känner någon sådan fixering: Gud kan göra sin vilja känd både genom apostlar och profeter och genom församlingens val. Litt.: O. Scheel, Die Kirche im Urchristentum (Tübingen 1912); G. Gľloege, Reich Gottes und Kirche im N.T. (Gütersloh 1929); O. Linton, Das Problem der Urkirche in der neueren Forschung (diss. Uppsala 1932; med utförlig bibliografi för åren 1880—1931); A. Kristoffersen, Kyrka och församling (Sthm 1933); K. L. Schmidt, art. Ekklesia i Theol. Wörterbuch zum N.T. 3 (Stuttgart 1938); N. A. Dahl, Das Volk Gottes (diss. Oslo 1941); O. Cullmann, Königsherrschaft Christi und Kirche im N. T. (Zürich 1941); F. M. Braun, Aspects nouveaux du problème de l’Église (Fribourg 1941); L. Cerfaux, La théologie de l'Église suivant saint Paul (Paris 1942); En bok om kyrkan av svenska teologer (Lund 1942); R. N. Flew, Jesus and his church (2 ed. London 1943) J. Lindblom, Ekklesia (Uppsala 1943); G. Johnston, The doctrine of the church in the N.T. (Cambridge 1943); Å. V. Ström, Vetekornet (diss. Uppsala 1944); E.Schweizer, Das Leben des Herrn in der Gemeinde und ihren Diensten (Zürich 1946); Ph.-H. Menoud, L'Église et les ministères selon le N.T. (Neuchâtel—Paris 1949). O. L. 2. Dogmhistoriskt. Kyrkotankens väg från N.T. och urkristendomen kännetecknas under de närmast följande århundradena både av kontinuitet och av en så småningom skeende ombildningsprocess. Såsom i föregående exegetiska avdelning framhållits är kyrkotanken till sin kärna primär och ursprunglig i N. T. Den står i oskiljaktigt sammanhang med bekännelsen till Kristus såsom Messias och Kyrios. Där Kristus är, där är också hans k. Där det urkristna kerygmat förkunnas, växer k. fram, genom dopet inlemmas nya medlemmar i »Kristi kropp» och nattvarden är centrum i k:s kult. K. har sina tjänare, bland vilka apostlarna intaga en särställning såsom Herrens befullmäkti- 533 KYRKA gade sändebud. Någon bestämd fixering av det kyrkliga »ämbetets» ställning och funktion har ännu icke skett. Den grundsyn soin här möter, fortsätter i efterapostclisk tid. Samtidigt utvecklas, förskjutas och fixeras vissa drag i bilden. Av vikt är att k:s förkunnelse får ett auktoritativt skydd först och främst genom fastställandet av den nytestamentliga kanon och sedan genom de gammalkyrkliga, till sitt innehåll närmast kristologiska bekännelseformlerna, vidare att kulten får en fastare utgestaltning och slutligen att detsamma gäller om kyrkoorganisationen, i vilken ledningen anförtros åt det »monarkiska» episkopatet. (Se Biskop.) Tre namn markera den utveckling, som i sistnämnda hänseende äger rum under de första århundradena. Enligt Ignatius är omvårdnaden av församlingen anförtrodd åt biskopen: »där biskopen är vare ock församlingen, liksom den katolska kyrkan är där Jesus Kristus är». Allt starkare betonas efterhand betydelsen av biskoparnas apostoliska succession. Irenaeus är angelägen om att hävda denna såsom historiskt obruten. Han ger den också en principiell betydelse: med den apostoliska successionen följer sanningens karisma. Huvudsynpunkten är att biskoparna upprätthålla och bevara den apostoliska lära, som är grundvalen för k:s bestånd och enhet. Denna successionstanke skiljer sig från en senare, mera sakramentalt orienterad, där det väsentliga icke är lärosuccessionen utan vigningssuccessionen såsom garanti för sakramentets giltighet. Hos Cyprianus har tanken på k. såsom den för frälsningen nödvändiga nådeanstalten blivit ytterligare utvecklad. »Den som icke har kyrkan till moder kan icke ha Gud till Fader.» Biskoparna ha enligt Matt. 16 av Kristus insatts i sina ämbeten såsom apostlarnas efterföljare: »den som icke är med biskopen är icke heller i kyrkan». K:s enhet åskådliggöres genom episkopatets enhet. Cyprianus har en utpräglat episkopalistisk syn på kyrkoledningen och vänder sig mot tanken på ett romerskt primat. Mera ingående behandlas kyrkobegreppet av Augustinus. Han ser k. under olika 534