KYRKA aspekter. Den är från en synpunkt sett den fasta, synliga frälsningsanstalten. Sakramentens giltighet kommer från Kristus och är icke beroende av prästerna och deras personliga kvalitet såsom de av Augustinus bekämpade donatisterna menade (jfr Donatisme). Också donatisternas sakrament äro i och för sig giltiga, men därigenom att de avsöndra sig från den allmänneliga k. bli de icke delaktiga av den genom sakramentet ingjutna kärleken. Från en högre synpunkt är k. congregatio sanctorum, de heligas samfund, omfattande de fromma som i egentlig mening tillhöra k. och visserligen finnas inom den synliga frälsningsanstalten, men som lika litet kunna avskiljas från denna som vetet på åkern kan avskiljas från ogräset. I sista hand är k. lika med de till saligheten enligt Guds rådslut predestinerade (jfr Predestination). Det råder en viss spänning mellan dessa olika aspekter på k., i synnerhet mellan den tredje och de övriga, då de predestinerade icke med nöd vändighet behöva tillhöra den synliga k. Tack vare de olika ingredienserna i Augustinus’ kyrkobegrepp har detta utövat inflytande åt vitt skilda håll. I motsats till vad som skedde med den kristologiska bekännelsen fastställde de ekumeniska kyrkomötena under den gamla k:s tid ingen fixerad lära om k. utöver de korta orden i symbolum Nicaeno-Constantinopolitanum: »en helig, allmännelig och apostolisk kyrka». Utvecklingen gick emellertid, såsom vi sett, i riktning åt ett allt starkare betonande av k:s institutionella element, så som detta gör sig gällande i k:s legala ämbete, särskilt episkopatet. I motsättning till denna tillväxande institutionalism framträder redan på ett tidigt stadium oppositionella riktningar av mer eller mindre spiritualistisk karaktär. Kyrkotankens historia präglas sålunda tiderna igenom alltifrån montanismen* av brytningen mellan auktoritär legalism och samfundsupplösande spiritualism. Inom den ortodoxa kristenheten fick emellertid det legalistiska momentet aldrig samma centrala ställning som senare inom den romerska k. För den ortodoxa kristen- 535 heten är k. framför allt kultsamfundet, i vilket människorna genom sakramentens mysterier bli delaktiga av den rena, oförfalskade sanningen och av det oförgängliga livet. Såsom förvaltare av sakramentet är det kyrkliga ämbetet med biskoparna i spetsen Kristi representanter på jorden. Den ortodoxa k. betraktar sig som den legitima fortsättningen av den av Kristus stiftade apostoliska kyrkan och därmed såsom den enda sanna apostoliska k. (Se Ortodoxa kyrkan.) Samma anspråk framställdes också av den romerska kyrkoinstitutionen. Kyrkoförfattningen övergår här från episkopal till papalistisk, en långsamt fortskridande utveckling, som nådde sin fulländning först genom Vatikanbeslutet om den påvliga ofelbarheten år 1870 (jfr Ofelbarhetsdogmen). Under överhöghet av påven såsom Kristi ställföreträdare framträder k. såsom läro., rätts- och sakramentsinstitution. Läroauktoritet är vid sidan av den heliga skrift den tradition som är förkroppsligad av påven och genom honom kan föras vidare. Resultatet härav har blivit att inom den romerska k. nya dogmer kunnat fastställas, vilka äro helt främmande för bibeln och den apostoliska traditionen överhuvud, så t.ex. den av den nuvarande påven stadfästade dogmen om Jungfru Marie himmelsfärd. Det juridiskt-rättsliga draget är starkt framträdande inom romerskt kyrkoväsen, där den högsta jurisdiktionen ligger i påvens hand. Den romerska klerikalismen har emellertid sin fastaste grund i sakramentsläran. Utslagsgivande betydelse fick i detta sammanhang den 1215 fastställda transsubstantiationsläran samt den sedan på denna byggande mässoffersläran. När Luther säger att k. är congregatio sanctorum, säger han rent formellt sett detsamma som både Rom och de mot Rom opponerande svärmiskt-sekteriska riktningarna ofta sagt. Men han skiljer sig från Rom därigenom att k. enligt honom icke får fattas såsom identisk med den romerska kyrkoinstitutionen eller med någon annan synlig samfundsbildning. Och han skiljer sig från den sekteriska tankegången därigenom att 536