k. icke kan grundas och byggas på någon mänsklig »helighet». K. har i stället sin grund i evangeliet såsom »dynamis», såsom aktiv, kyrkoskapande makt. »Ordet och sakramenten uppbygga Kristi rike.» Det låter sig icke göra att fixera var gränsen kring de troendes samfund går. Men tron är viss om att k. är där evangeliet är, ty den är viss om att Guds Ord icke är utan frukt. »Att jag och du äro heliga, likaledes att kyrkan, item en stad eller ett folk äro heliga, det är icke vår eller deras egen helighet, som vi skapa genom vårt görande och låtande, utan härrör från annat håll, kommer därav att vi äga ibland oss sådant, genom vilket vi bliva helgade» — d.v.s. genom nådemedlen. K. är för Luther i första hand ett »nådens konungarike»: där evangeliet är, »där är syndernas förlåtelse, d. v.s. ett nådens och den rätta avlatens konungarike». Luther talar ofta om de kristnas allmänna prästadöme; i de schmalkaldiska artiklarna heter det att »de kristnas inbördes samtal och broderliga tröstande» är en av evangeliets funktionsformer vid sidan av förkunnelsen och sakramenten. Detta betyder emellertid intet undanskjutande av k:s ämbete — Luther talar snarast ännu eftertryckligare än Rom om prästämbetet såsom av Gud stiftat och sålunda existerande jure divino. Den augsburgiska bekännelsen söker fixera Luthers kyrkosyn genom att bestämma k. såsom »de heligas samfund, i vilket evangelium rätteligen förkunnas och sakramenten rätteligen utdelas». Calvin skiljer mellan den »synliga» och den »osynliga» k. Den osynliga omfattar de genom Guds rådsslut till saligheten utkorade. Den yttre synliga kyrkoorganisationen innesluter däremot såväl utvalda som icke utvalda. Calvin utgår praktiskt men icke principiellt från att de utvalda tillhöra den synliga k. Såsom kännetecken på att den synliga k. verkligen är en sann k. anges: Guds Ords sanna förkunnelse, en rätt administration av sakramenten samt den kyrkliga disciplinen — betonandet av detta sistnämnda moment sammanhänger dels med att k. betraktas mera som helgelseanstalt än som nådesanstalt, dels med den starka ac- 537 KYRKA cent, som här lägges på organisationen såsom given i och med bibelns föreskrifter. En särskild kyrkotyp vid sidan av de lutherska och reformerta föreligger i den anglikanska kyrkan, som förenar inflytanden från reformationen med ett starkt accentuerande av den kyrkliga kontinuiteten, representerad av det historiska episkopatet med dess apostoliska succession. Innebörden av successionen kan bli föremäl för olika tolkningar: den kan fattas såsom en vigningssuccession innebärande garanti för sakramentets giltighet — så särskilt inom den från Oxfordrörelsen* utgående anglokatolska riktningen; den kan också fattas som en garanti för att ämbetet är ett ämbete inom Kristi universella k. och icke bara har giltighet inom någon enskild del-k. — man erkänner i så fall de olika ämbetena inom sina respektive samfund, men lägger i ekumeniska sammanhang vikt vid det historiska episkopatet såsom uttryck för ämbetets universella giltighet. Kyrkotankens historia under de senaste århundradena karakteriseras av starka brytningar mellan på olika sätt utgestaltade kyrkoideal. Den lutherska ortodoxien klöv kyrkobegreppet i tvenne delar: k. är dels synlig, omfattande dem som blivit döpta och som acceptera den rena läran. Inom denna synliga k., som tack vare den rena läran är en sann k., befinner sig den osynliga k., bestående av de sant troende. När ortodoxien sålunda knyter termerna synlig och osynlig k. till medlemmarnas olika beskaffenhet, sker en sprängning av kyrkobegreppet, som i det följande leder till för ortodoxien helt främmande konsekvenser. Pietismen riktade sin kritik mot ortodoxiens läromässigt och institutionalistiskt fattade synliga k. — denna tedde sig för pietismen som en karikatyr av en sann k. Dess eget intresse gick närmast ut på att synliggöra den s.k. osynliga k. genom sammanslutningar av sant troende kristna i »eccľlesiolae». Pietismen frigjorde, åberopande sig på reformationens tankar om det allmänna prästadömet, en rik fond av kristen aktivitet, men den ledde samtidigt kyrkotanken in i en svårartad kris därigenom att den 538