KYRKA mer eller mindre ville låta k. byggas upp på den subjektiva fromhetens grund. Karakteristisk är pietismens långvariga debatt med crtodoxien om ämbetet, där pietismen gjorde nådemedlens kraft att verka beroende av ämbetsinnehavarnas personliga trosliv. Med fastare konturer framträder i regel den subjektivistiska orienteringen i en rad »frikyrkliga» samfund, framvuxna under de senaste århundradena. Ordet fri-k.* syftar i detta sammanhang icke på ifrågavarande samfunds förhållande till statsmakten, utan i stället på vad som blir konstitutivt för kyrkoidén. Detta är att k. närmast tänkes såsom kommande till stånd och existerande såsom en sammanslutning, en förening av enskilda troende kristna. Mest konsekvent framträder denna tankegång i baptismen i och med dess avvisande av barndopet. När k. sålunda tänkes uppbyggd på den subjektiva fromhetens grund, blir idealet »rena församlingar». Man avser härmed en återknytning till den ursprungliga nytestamentliga församlingsbildningen och betraktar vad som stundom kallas »den nytestamentliga församlingsprincipen» som grundläggande för kyrkoorganisationen. Det här förfäktade kyrkoidealet förutsätter under sådana förhållanden ett bedömande av troslivets kvalitet, som i själva verket ligger utanför den mänskliga möjlighetens gränser. Det visar sig också att teorien om de rena församlingarna gärna uppmjukas och modifieras, så snart respektive samfund får någon längre livslängd och någon större omfattning. Vad ställningen till N.T. beträffar måste det sägas, att den moderna föreningstanke, som här kommucvr till användning, representerar en sociologisk betraktelse, som är främmande för N.T:s kyrkosyn. Kyrkoidéns historia under 1800-talet företer en högst brokig bild. Från upplysningsteologien kom ett försvagat kyrkomedvetande: den »synliga k.» uppfattades som en rent mänsklig organisation och den »osynliga» blev en abstrakt princip. Denna tankelinje fortsattes i viss mån inom den religiösa liberalismen, som närmast såg k. sum ett avfall från Jesu här inomvärldsligt uppfattade gudsrikestanke. I övrigt bröt sig 539 reformatoriska tankar med subjektivistiskt orienterade och understundom sökte man åstadkomma en kompromiss mellan dessa. Schleiermacher gestaltade i motsättning till upplysningen sin kyrkotanke rent religiöst, men med inslag från romantiken. Den s. k. nylutheranismen hävdade i anknytning till Luther — och bibeln — en dynamisk och organisk syn på k., men utformade samtidigt sitt försvar för den lutherska kyrkoidén med tillhjälp av en stram ämbetstanke. En friare tolkning av Luthers kyrkoidé framträdde med Lutherrenässansen under 1900-talets första decennier. Med viss rätt kan det sägas att ett nytt skede i kyrkotankens historia inträtt med de ekumeniska strävandena under innevarande sekel. Ekumenikens historia under de senaste decennierna har varit en oavbrutet fortgående kyrkodebatt. De kyrkosamfund, som här mött varandra — praktiskt taget alla med undantag av Rom — ha konfronterat och fixerat sina olika uppfattningar, vilka visat sig framför allt gälla sakramenten och det kyrkliga ämbetet. Också den senaste Faith-and-Order-konferensen i Lund 1952 talar om en »obstinate difference» rörande dessa frågor. Samtidigt anser man sig kunna konstatera ett i någon mån växande samförstånd: samfund, som tidigare icke fäst något större avseende vid frågor om ämbete, organisation och kontinuitet, håller på att finna ett större värde i tanken på kontinuiteten, och å andra sidan finna kyrkosamfund, som betonat någon viss form av kontinuiteten, det nödvändigt att grundligare överväga förhållandet mellan » faith» och »order». Viktigare än dessa högst trevande »närmanden» är emellertid den högst medvetna strävan till biblisk orientering, som på sistone i allt högre grad präglat den ekumeniska kyrkodebatten och som vid Lundakonferensen resulterade i ett gemensamt, starkt positivt uttalande om förhållandet mellan Kristus och kyrkan, Kristi kropp. Endast om man så konsekvent och energiskt utgår från centrum, synes det kunna bli möjligt att den ekumeniska kyrkodebatten kommer ur det dödläge, där den eljest hotar att fastna. 3. Dogmatiskt. Intet historiskt kyrkosam- 540