fund kan göra anspråk på att vara en avbild av någon biblisk »kyrkoorganisation». Bibeln kan m.a.o. icke i detta avseende brukas som modell. Men den måste däremot brukas som kompass, när det gäller att finna vad som är konstitutivt för k. Detta innebär på samma gång att den bibliska kyrkosynen har en kritisk funktion att utföra i förhållande till olika inom kristenhetens historia framkomna tankegångar. Grundläggande för kristen kyrkosyn mäste vara att Kristus står i oskiljaktigt sammanhang med k. Den xowwyia, den gemenskap, om vilken här är fråga, är i första hand en gemenskap med Kristus och genom honom mellan de kristna inbördes. Bekännelsen till Kristus som Kyrios innesluter i sig en bekännelse till hans k., k. såsom »Kristi kropp». Kristus är genom sin Ande närvarande och verksam i k. Han lever i sin k. och hans k. lever i och genom honom. Denna sin verksamhet utövar Kristus i och med evangeliets budskap och sakramentens heliga handlingar. Genom dopet upptagas nya medlemmar i hans k., och nattvarden är den gudstjänstfirande k:s medelpunkt. Åt apostlarna gav Herren uppdraget att föra evangeliets budskap ut i all världen och göra alla folk till lärjungar. Den tjänst, som sålunda instiftades och sedan efter apostlarna fortsattes av andra tjänare i oavbruten följd, är därför tillkommen jure divino eller rättare sagt gratia divina. K. är ett redskap för det gudsrike, som under jordelivets villkor för en ständig kamp mot de gudsfientliga makterna. K:s tid varar från den första påsken och pingsten till Kristi parusi. Då Kristustron är konstitutiv för k., är k. primärt en trosgemenskap, en congregatio sanctorum. Denna trosgemenskap får emellertid icke uppfattas som subjektivistiskt orienterad. K. uppkommer icke genom någon sammanslutning av enskilda kristtroende. Varje tankegång i denna riktning härrör från en senare tids sociologi, som är främmande för biblisk kyrkosyn. K. är given i och med Kristus, att bli medlem i hans kyrka är att bli inlemmad i »Kristi kropp». K. innesluter, såsom vi sett, från början i sig ett institutionellt element. Men en för 541 KYRKA k. principiellt främmande institutionalism uppstår, såväl när kyrkans tjänst på ena eller andra sättet överordnas »nådemedlen» och dessas kraft att verka göres beroende av »ämbetet», som när man på ett exklusivt sätt vill binda Andens möjlighet att verka vid kyrkotjänsten. Den k., om vilken här är fråga, är den konkret-historiska k., som kom till stånd genom Kristus och de av honom utsända apostlarna. Det leder till förvirring att här införa termerna »synlig» och »osynlig». Denna distinktion har i kristenhetens historia verkat så, att den »synliga» k., den konkret-historiska k., tömts på sitt religiösa innehåll och därmed profanerats, medan samtidigt den s.k. osynliga k. antingen blivit en abstrakt idé eller också, när man sökt synliggöra den, lett till ett fixerande av troslivets gränser, som ligger utanför de mänskliga möjligheterna och som strider mot vad bibeln säger om att vete och ogräs måste växa tillsamman intill skördetiden. De bibliska församlingarna äro icke heller några idealförsamlingar — långt därifrån. När k. icke desto mindre här kallas »helig», har detta sin grund icke i någon subjektiv helighet, utan i det liy som utgår från Kristus och hans helige Ande. Hellre än att begagna termerna synlig och osynlig om k. skulle man därför — med anknytning till en välkänd reformatorisk formel — kunna säga att k. är på en gång helig och syndig, simul sancta et peccatrix. När Kristi k. tillika benämnes ap ostolisk, betyder detta ett accentuerande av kontinuiteten. Denna representeras i första hand av evangeliet och dess sakrament samt i andra hand av den i k. ständigt fortgående tjänsten. Själva vigningen som sådan innebär emellertid ingen garanti för en rätt kontinuitet. När den gamla trosbekännelsen inleder den tredje artikeln med orden: »vi tro på den helige Ande, en helig, allmännelig kyrka, de heligas samfund», äro dessa bestämningar placerade i den rätta ordningen. Blicken riktas först till Anden, till Kristus verksam genom sin Ande. Genom honom uppbygges den k., som är den ena, heliga, allmänneliga och apostoliska. Denna 542