KYRKA OCH PRESS k. är ett de heligas samfund. Den är en gemenskap i tro eller m.a.o. en gemenskap i Kristus, en gemenskap i evangeliet och dess sakrament. Se även De heligas samfund, Ekumenik, Kyrkoförfattning, Menighed, Stat og kirke, samt art. om de olika kyrkosamfunden. Litt.: De dogmhistoriska översikterna av Harnack, Loofs, Seeberg och Aulén; Svensk kyrkotidning 1855—63; M. Johansson, Om det lutherska kyrkobegreppet (Uppsala 1877); E. Billing, Folkkyrkan och förkunnelsen (Sveriges kristliga studentrörelses skriftserie 26, Uppsala 1912); G. Aulén, Till belysning af den lutherska kyrkoidén, dess historia och dess värde (Uppsala 1912); dens., 100 års svensk kyrkodebatt (Sthm 1953); N. Söderblom, Svenska kyrkans kropp och själ (Sthm 1915); P. Althaus, Communio sanctorum (München 1929); En bok om kyrkan (Lund 1942); Den nya kyrkosynen (Lund 1945); K. E. Kirk m.fl., The apostolic ministry (London 1946); G. Wehrung, Kirche nach evangelischen Verständnis (Gütersloh 1947); Hj. Lindroth, Tankar om kyrkan och sakramenten (Sthm 1948); O. S. Tomkins, The church in the purpose of God (London 1950; ekumenisk, med omf. litt.-fört.) ; En bok om kyrkans ämbete (Uppsala 1951); E. Brunner, Das Missverständnis der Kirche (Zürich 1951; sv.övers., Sthm 1952; no. övers. Oslo 1952); K. E. Skydsgaard, Ja og nej. Til forståelse af forholdet mellem katolicisme og protestantisme (Khvn 1953; sv. övers. Katolicism och protestantism, Lund 1954). G. E. H. A. KYRKA OCH PRESS. Det första tidningsväsendet uppblomstrade i Holland, England och Frankrike i början av 1600-talet. De tidningar, som då kom till stånd, var rena nyhetsorgan. De engelska tidningarna upprätthöll emellertid en helt annan kontakt med läsekretsen än de kontinentala, och de hade delvis en religiöst-moraliserande tendens, i det de exempelvis om nyheterna var dåliga kunde uppmana läsarna att förtrösta på Gud. Då det var förbjudet att publicera inhemska nyheter, kom trettioåriga kriget och kampen mellan protestantismen och katolicismen att bli det viktigaste nyhetsmaterialet och på så sätt i hög grad bidraga till tidningsväsendets framväxt. En nyansats inom tidningsväsendet betydde tidningen »Review», som grundades av den engelske författaren Daniel Defoe 1705. Dess 543 innehåll var icke begränsat till nyhetsstoff utan Defoe gav plats också åt politiska essäer och behandlade dessutom även moraliska och religiösa frågor. Defoe angrep i »Review» häftigt det högkyrkliga lägret inom anglikanska kyrkan och inledde genom sitt försvar för dissenters den religionsfrihetens linje, som fortsattes i upplysningstidens journalistik och fullföljdes i den liberala pressen. Defoes »Review» följdes av de s.k. moraliska veckotidningarna »Tatler» och »Spectator» (1709 resp. 1702, grundade av Steele och Addison), vilka kämpade för en sedelära, som helt låg inom den kyrkliga ramen. Jonathan Swift, »ledarartikelns fader», var själv präst; han företrädde en odogmatisk deistisk uppfattning. Pressens roll vad gällde moral och religion betonades särskilt av upplysningens män, vilka, ofta i moraliserande anda, sökte ge politisk, kulturell och sedlig vägledning. Häri föregrep de den senare liberala pressen, som emellertid i många fall kom att fullfölja denna uppgift i allt starkare motsatsställning till kyrkan. Detta sammanhänger med att pressen fick en alltmer ökad betydelse som opinionsbildande organ. Tryckfrihetens införande i allt flera länder gav under 1800-talet tidningarna nya möjligheter, och den ökade läskunnigheten särskilt efter införandet av den obligatoriska folkundervisningen skapade kulturella förutsättningar för den moderna pressens genombrott. Tidningarna behövde inte längre undertrycka sina reformkrav, och de ställde sig ofta i de nya strömningarnas tjänst; inte minst uppblomstrade efter censurens upphävande en liberal press, som stod oppositionell även mot kyrkan. Även inom kyrkorna vann den politiska liberalismen och kraven på pressfrihet viss terräng. Så hävdade inom katolska kyrkan Lamennais de liberala frihetskraven, ehuru med lydnaden för påven bevarad. Den liberala ultramontanismens 1830 uppsatta tidskrift »L’Avenir» är det första kristliga pressorganet av betydelse. Redan följande år böjde sig Lamennais för påvestolens fördömande av »L’Avenirs» liberala idéer, men den första impulsen till ett utnyttjande av 544