nelseskrifter. Den ännu gällande kyrkolagen av 1686* talar om den lära, som är » författad uti de tre huvudsymbolis, jämväl uti den oförändrade Augsburgska bekännelsen, vedertagen i Uppsala koncilium 1593 (se Uppsala möte) samt uti hela s.k. Liber concordiae förklarad», medan regeringsformen 1809 talar om läran »sådan som den uti den oförändrade Augsburgska bekännelsen samt Uppsala mötes beslut av år 1593 antagen och förklarad är». Kyrkomötena ha dock vid olika tillfällen anslutit sig till kyrkolagens bestämmelse. 1 motsats till vad som gäller om bibeln, finnas inga officiella och stadfästa översättningar av bekännelseskrifterna i de nordiska länderna. De editioner av dessa, som finnas på nordiska språk, äro utgivna av enskilda. Undantag utgöra de delar av bekännelseskrifterna, såsom de tre allmänkyrkliga symbola och Luthers lilla katekes, vilka återfinnas i de stadfästa kyrkohandböckerna, evangelieböckerna eller katekesutvecklingarna. Vid sidan av bibeln och bekännelseskrifterna utgör nämligen katekesutvecklingen en särskild k. i den mån den fastställts som den officiella i kyrkans undervisning. Sådana officiella katekeser i de stora kyrkosamfunden äro t. ex. Petrus Mogilas’ »Den ortodoxa bekännelsen», godkänd 1643 för den ortodoxa kyrkan och »Catechismus Romanus» från 1566 för den romersk-katolska. De lutherska katekesutvecklingarna bygga på Luthers lilla katekes. Danmark, Island och Norge äga ingen officiellt fastställd katekes. I Danmark äger dock C. F. Balslevs katekes, utg. 1849, sedan 1856 en »auktoriserad» ställning. Sverige erhöll en sådan stadfäst katekes i Lindbloms katekes 1811, som byggde på Svebilius’ katekes av år 1689, vilken ehuru icke officiellt stadfäst dock ägde prägeln av svenska kyrkans erkända katekesutläggning. Den nu gällande svenska katekesutvecklingen, vilken dock mestadels ersatts av privat utgivna sådana, är 1878 års katekes. Även i Finland tillhör katekesutvecklingen (av år 1898 och 1948) de officiella k. (se vidare Katekes). En särskild grupp bland k. utgöra de li- 557 KYRKANS BÖCKER turgiska böckerna, brukade vid gudstjänsterna. Från den äldsta kyrkans tid känner man inga andra böcker för gudstjänstbruk än bibeln, av vars böcker särskilt Psaltaren ägde gudstjänstprägel. Från något senare tid härröra förteckningarna över nattvardsbönerna, vilka efterhand utvidgades med bönerna för hela gudstjänsten och i denna form erhöllo namnet sacramentarium (400-talet). Epistel- och evangelieperikoperna i mässan samlades i epistolarium och evange- . liarium eller under den gemensamma benämningen /ectionarium. Mässans sångpartier samlades i graduale och antifonarium. Även tidegudstjänsterna hade sina böcker, nämligen förutom psalterium med psaltarpsalmerna, antifonarium och responsoriale med bönerna och läsningarna — även gemensamt kallade vesperale — samt hymnarium för hymnerna. De olika kyrkliga handlingarna hade var sina liturgiska böcker. På 800-talet förenades de skilda liturgiska böckerna i större sammanhang, så att man sedan medeltiden i katolska kyrkan äger missalet för mässans ritual, böner och läsningar (det nu gällande Missale Romanum är från 1920), manualet eller ritualet för sakramenten och övriga prästerliga handlingar samt pontifikalet för de biskopliga handlingarna. Tidegudstjänsterna ha sin liturgiska bok i breviariet (det 1911 reviderade Breviarium Romanum påbjöds till användande 1915). Därtill komma mera speciella liturgiska böcker såsom martyrologium, ceremoniale, kyriale m.fl. I den ortodoxa kyrkan äro de viktigaste liturgiska böckerna euchologion (gudstjänsternas ritual), evangelion, apostolos, praxapostolos och horologion. Den anglikanska kyrkan har i Book of Common Prayer* en liturgisk bok, som rymmer ritualen för alla gudstjänstordningar och kyrkliga handlingar jämte Psaltaren. I de nuvarande nordiska kyrkorna äro de liturgiska böckerna följande: Kyrkohandbok* (så benämnd i Finland och Sverige, i Danmark kallad kirkeritualet och i Norge alterbok), psalmbok*, evangeliebok* (så benämnd i Finland och Sverige, i Danmark kallad alterbog och 558