karismatisk frihet, som först i efterapostolisk tid övergick i ett institutionellt ämbete? Vidare: Om i N.T. fanns ett k., hur var i så fall detta utgestaltat? Var detta ämbete avsett att vara normativt för kyrkans fortsatta skeden? I vilket förhållande står det eljest till det k., som sedermera utformats i kyrkan? På de två första frågorna torde den nutida exegetiska forskningen ge ett ganska entydigt svar. Liksom kyrkan som Kristi kropp är oskiljaktigt förenad med Kristus och ingår i hans budskap och vilja, så har Kristus velat att denna hans kropp skulle uppehållas genom hans ord och de av honom instiftade sakramenten. Denna Kristi kropp kan icke vara delad, även om den har många lemmar. Den är en. Liksom Paulus poängterar att de kristna äga en Herre, en tro, ett dop, en Gud, så betonar han att de äga en kropp och en Ande (Ef. 4:4—5. Jfr 1 Kor. 12:12—14). Detta har nu också sin betydelse för uppfattningen om k. Medan den protestantiska forskningen särskilt vid sekelskiftet betonade de små kristna gruppernas eller lokalförsamlingarnas självständighet, i vilka än den ene, än den andre andeburne församlingsmedlemmen tog ledningen, stödjande sig på sin nådegåva eller sitt karismatiska ämbete, så framhålles numera allmänt apostolatets auktoritativa och sammanhållande betydelse för hela den första kristenheten. K. har ej uppstått genom en institutionalisering och sammanjämkning av de olika andliga ledarna, vilka ägt sin auktoritet genom sina nådegåvor, utan k. har alltifrån början haft sin ledning i apostolatet, vilket alla andra ämbeten underordnats. Jesus utsänder de tolv lärjungarna som sina ombud. Som Fadern sänt Sonen, sänder Sonen apostlarna (Joh. 17:18). Han ger dem makt och befogenhet att göra det han själv gjorde: predika, bota sjuka och utdriva onda andar (Mark. 6:7; Matt. 10: 1 ff.) och han ger dem himmelrikets nycklar (Matt. 16:19 och 18:18) med makt att förlåta människorna deras synder eller att binda dem i dessa (Joh. 20:22 f.). I detta sitt uppdrag företräda eller »repre- 561 KYRKANS ÄMBETE sentera» de Kristus. (Jfr Apostel, Nøglemagten.) Är den nutida exegetiska forskningen ganska samstämmig i sin uppfattning om apostolatets auktoritet i urkyrkan, gå meningarna isär om vilken den yttersta grunden var till denna auktoritet. Den protestantiska huvudtraditionen vill ej överbetona apostlarnas »Kristus-representation». Deras auktoritet berodde mera på att de voro ögonvittnen till Kristi gärning. Det är för deras förstahandsvittnesbörd man böjer sig, icke för någon deras speciella fullmakt. Det är då Simon som den förste bekänner Jesus som Messias, som han får höra ordet: »Du» — som nu bekänner mig — »är Petrus, klippan, på vilken jag skall bygga min församling» (Matt. 16: 18). Även om apostolatet ägde denna auktoritet i urkyrkan, är frågan om k.i N.T. blott till en ringa del löst. Problemet är, om apostolatet upphörde med den nytestamentliga första kyrkan eller om det fortsattes av andra än de tolv eller av ett annat k., som därmed övertog apostlarnas fullmakt och auktoritet. Sedan gammalt har man uppdelat de ämbeten, som man funnit i N.T., nämligen apostlar, evangelister, profeter, ` biskopar (sv. övers. 1917: församlingsföre- ståndare), presbyterer (sv. övers.: äldste) och diakoner (sv. övers.: församlingstjänare) i karismatiska och institutionella ämbeten. Till de förra, till vilka innnehavarna kallades genom att de ägde en särskild andlig nådegåva, hörde bl.a. profeterna, medan biskopar, presbyterer och diakoner ägde av församlingen inrättade ämbeten, till vilka innehavarna kallats av församlingen eller dennas ledare. De karismatiska ämbetena hörde blott den första kristna tiden till, medan de senare förblevo i kyrkan. Även om nyare forskning ej gör samma skarpa gränsdragning mellan de båda grupperna, räknar den dock med biskopar, presbyterer och diakoner som de ämbeten som överlevde den första kristna tiden. Har något av dessa därvid övertagit apostolatets fullmakt? Katolsk och anglokatolsk tradition — och 562