KYRKANS ÄMBETE i detta fall den senare mera energiskt än den förra — går ut på att visa, att apostolatets fullmakt övergick till biskoparna och endast till dessa. Då endast apostlarna enligt denna tradition i den nytestamentliga kyrkan ägde det »essentiella» ämbetet och uppdraget att representera Kristus, medan övriga nytestamentliga ämbeten voro »beroende» ämbeten, blevo därmed biskoparna som apostlarnas efterföljare ensamma bärare av det essentiella ämbetet, medan presbyterer och diakoner voro beroende av detta. I detta essentiella ämbete ålåg det biskoparna och endast dessa att upprätthålla lärotraditionen, leda gudstjänstlivet samt styra kyrkan och uppehålla denna genom att fortplanta dess ämbete genom ordinationen. Om den apostoliska fullmakten överfördes på episkopatet, hade biskopen därmed fått samma ställning i kyrkan som aposteln ägde i urkyrkan nämligen att vara alter Christus och handlande på Kristi vägnar. Den icke-katolska traditionen och forskningen — delad även av vissa katolska forskare — har i N.T. icke funnit ett sär- skilt biskopsämbete genom en egen fullmakt avskilt från andra där framträdande ämbeten. Den har i stället konstaterat, att de båda termerna èêrntoxonog och rpecßúrtspoc i N. T. användas om samma personer, vilka hade att vara »herdar för Guds hjord» (1 Tess. 5:12 ff.; 1 Tim. 3:4; 1 Petr. 5: 2 ff.). Dessas uppgift var att vårda och leda församlingen, vaka över det kristna livet, hålla vittnesbördet som de mottagit från apostlarna vid makt och avvända villoläror. Dessa biskopar-presbyterer ägde judisk bakgrund, då på Jesu tid varje judisk församling ägde ett råd av äldste (presbyterer) som utövade dess förvaltning. Däremot var ett annat ämbete avskilt från biskoparna-presbytererna, nämligen diakonernas. Sammanställningen biskopar-diakoner är i N.T. så vanlig, att man är berättigad att tala om ett tvådelat församlingsämbete, biskopar-presbyterer och diakoner. Vare sig biskoparna-presbytererna innehade det främsta församlingsämbetet i N. T. 563 eller icke, är frågan om överförandet av apostlarnas fullmakt till ett annat nytestamentligt ämbete därmed icke löst. I den protestantiska exegetiska huvudtraditionen ställer man sig tvekande, huruvida ett traderande av apostolatet överhuvudtaget ägt rum. Det bibliska materialet är för knappt för ett ställningstagande. Man är närmast beredd att antaga, att fullmakten har övergått till kyrkan själv, Kristi kropp. Det är kyrkan som i sin helhet har att efter apostlarna fortsätta vittnesbördet och lärotraditionen. Men fullmakten har också övergått till bibeln. Apostlarnas muntliga vittnesbörd övergick till bibelns skriftliga. Att den apostoliska fullmakten icke övergick till biskoparna-presbytererna uppvisar man bl.a. därmed, att medan man i lärofrågor icke kunde vädja från apostlarna, kunde man alltid vädja från biskoparna till bibeln. Den efterapostoliska tiden. När källorna mot det andra århundradets slut ge en någorlunda tydlig bild av k., finna vi det s.k. monarkiska episkopatet befäst. Biskopen är icke blott den enskilda församlingens ledare, han äger ett större område, över vilket han är den andlige ledaren. Han är förvaltaren av nattvarden, kyrkans viktigaste handling och gudstjänstlivets centrum. Alla andra kyrkans tjänare, presbyterer och diakoner, äro underordnade honom och taga sina uppgifter från honom. Biskopen har övertagit apostelns fullmakt som Kristus-representant. Han är därvid apostelns efterföljare och skall just såsom sådan lydas. Sitt bevis, att han är apostelns efterföljare har han däri, att han står i den apostoliska efterföljden (successio apostolica), d.v.s. står i den obrutna raden av biskopar på samma biskopsstol alltifrån apostlarnas tid. Han äger lärotraditionen från apostlarna och är dennas försvarare. Både som Kristus-representant, apostlarnas efterföljare och lärotraditionens bevarare uppehåller biskopen kyrkan. »Där biskopen är, där är kyrkan» (Ignatius). Hur har detta monarkiska episkopat uppstått? För den katolska traditionen, delad av den anglikanska, är svaret enkelt: Det har funnits sedan N.T:s och apostlarnas 564