tid. För den protestantiska är frågan mera vansklig att besvara. En av förutsättningarna för ett entydigt svar är att man vet, om det från början fanns en eller flera hus- eller lokalförsamlingar i t.ex. Efesus eller Korint. Om det senare varit fallet, torde varje husförsamling och dess eukaristi letts av en biskop-presbyter, och i varje stad ha då funnits flera sådana. Den ledande bland dessa jämställda biskopar-presbyterer har steg för steg fått en överordnad ställning i »äldstekollegiet», presbyteriet, varvid de Övriga blevo honom underordnade (Lightfoot). De erhöllo därvid en fastare ställning som församlingsledare och som självständiga ledare av eukaristin samt som dopförrättare. Biskopen behöll dock rätten att bekräfta dopet (konfirmationen*). Han var också ensam ordinator. I N.T. hade biskoparna-presbytererna utövat handpäläggning*, även om det icke torde kunna klarläggas, huruvida de gjorde det självständigt eller endast som medverkande i apostlarnas. Vi finna även senare, att presbytererna deltagit i handpåläggning, men nu blott vid biskoparnas sida och endast vid ordination av presbyterer. Därefter försvann deras medverkan överhuvudtaget, och ordinationen blev biskopens ensak. Därvid blev han ensam förmedlare av ämbetet från generation till generation, något som stärkte åskådningen om en successio apostolica. (Jfr Biskop och biskopsämbete.) K:s fortsatta historia fram till det utvecklade k. i den romersk-katolska kyrkan innebär prästämbetets inre förvandling genom gammaltestamentlig påverkan till att bliva ett offerämbete, grundat på uppfattningen om det av prästen framburna mässoffret som ett dagligt försoningsoffer, en utveckling som är fullbordad hos Cyprianus (jfr Präst). Dessutom uppdelas k. i ett flertal grader tillsammans bildande en prästerlig hierarkisk ordning. Nedanför diakonämbetet bildades sålunda ostiarie-, lektors-, exorcist-, akolut- och subdiakonämbeten med egna bestämda uppgifter, vilka förut antingen utövats av diakonerna eller av lekmannamedhjälpare. Sålunda hade ostiarien kyrkans nyckel om hand och därmed 565 KYRKANS ÄMBETE vården om kyrkobyggnaden, akoluten ombesörjde ljus till altaret och vin till nattvarden, lektorn anförtroddes läsningarna vid de mindre gudstjänsterna, exorFrcisten brukades vid de talrika exorcismerna och subdiakonen vid förberedelserna och genomförandet av nattvardsgudstjänsten. De nu nämnda ämbetena bildade ordines minores medan diakoner, presbyterer och biskopar tillhörde ordines majores. I vart och ett av ämbetena upptogs man genom en vigning, vilken blott i ordines majores innehöll handpåläggning och räknades som sakramental (jfr Kyrkliga vigningar). Alla ämbetena sammanhòöllos inom clerus, vilket genom tonsuren, ståndsdräkten och celibatet markerade sin avskildhet från lekmännen. Från att först ha varit relativt självständiga blevo de lägre ämbetena längre fram blott genomgängsstadier till prästämbetet, vilka de blivande prästerna hade att genomgå under sin utbildningstid (jfr Prästutbildning). Reformationen förnekade att k. var ett offer- och medlarämbete. Därmed vände den sig också mot uppfattningen om clerus som ett från lekmännen skilt stånd och mot tanken på en character indelebilis, d.v.s. åskådningen att prästen ägde en särskild sakramental natur, given honom i vigningen, vilken gav honom förmågan att förrätta det riktiga offret (jfr Präst, Allmänna prästadömet). Synen på k. blev teologiskt helt förändrad. Som stöd för sin uppfattning framförde reformatorerna det bibliska ämbetet. De funno detta vara instiftat av Kristus, då han utvalde apostlarna och utsände dem att predika. Apostlarna utsände i sin tur andra till samma tjänst och ämbete och därmed fortsattes och traderades det av Kristus instiftade k. genom ständigt nya generationer ay präster och predikanter intill den nuvarande kyrkan. Apostlarna överlämnade icke k. till från presbytererna skilda biskopar utan till biskoparna-presbytererna som en helhet. Då ett särskilt biskopsämbete icke kan återfinnas i N.T., kan enligt reformatorerna en principiell åtskillnad mellan biskopar och präster icke anses vara en gudomlig ordning och där- 566