KYRKKLOCKOR med heller icke en biskopslös kyrka mindre apostolisk än en biskopsstyrd. Det särskilda biskopsämbetet hade uppstått i efterapostolisk tid genom att en av presbyterernabiskoparna erhöll ledningen över de övriga och ensam behöll biskopsnamnet. Denna anordning var kyrkan till nytta och kunde därför, som den svenske reformatorn Laurentius Petri uttryckte det, anses vara »av den helige Ande utgången». Delningen av k. i biskopar och präster var emellertid praktisk och ej principiell. Det fanns i biskopsämbetet enligt bekännelseskrifterna intet utöver presbyterämbetet annat än makten att ordinera. Det övriga, som Augsburgska bekännelsen räknar till biskopsmyndigheten: förkunnandet av Ordet, sakramentsförvaltningen, nycklarnas makt, tillhör varje församlingspräst. Även myndigheten att ordinera äger biskopen ej som en i sig inneboende makt, utan han har fått sig den anförtrodd av församlingen. Den kan vid missbruk återtagas av denna, som också äger att ordna ordinationen på annat sätt. Med denna uppfattning av biskopsämbetet avvisas nödvändigheten av den apostoliska successionen för k:s fortplantande. Den katolska uppfattningen av k. avvisas även utifrån synen om ämbetets uppbyggnad på det allmänna prästadömets* grundval. Varje kristen är genom dopet vigd till präst med rätten att utan varje mänskligt medlarskap äga tillträde till Gud och med plikten att i sin krets förkunna Guds ord. Av egen myndighet kan emellertid ingen påtaga sig den offentliga förvaltningen av ord och sakrament. Därtill behövs kallelse från församlingen. Det, till vilket kallelsen ger uppdrag, är att i kyrkan offentligt lära och förvalta sakramenten. Endast den som av församlingen är kallad (rite vocatus) har att påtaga sig dessa uppgifter. Såsom kallad och vigd är prästen förpliktad att predika skriftenlig lära (jfr Prästlöfte). Enligt reformatorisk åskådning ligger tyngdpunkten i k. på Ordets tjänst, varför k. benämnes ministerium verbi eller predikoämbetet. Det överordnade är därvid Ordet, icke tjänsten. K. äger icke en i sig själv vilande myndighet, det har alltid myndigheten ovan- 567 för sig, i Ordet, som det måste tjäna. Ordet bestämmer över predikoämbetet, ej tvärtom. Det gäller t.ex. beträffande nyckelmakten. Det är icke prästen, som i sin person har makten att avlösa, utan det är Ordet, som han brukar, som avlöser. Men när prästen rätt tjänar Ordet, blir k. ett »försoningens ämbete», genom vilket Ordets och sakramentens välsignelser utdelas. Litt.: Enchiridion symbolorum, ed. H. Denzinger (28 ed. Freiburg i. Br. 1952; rom.-kat. kyrkolära); The apostolic ministry, ed. K. E. Kirk (London 1946; anglikansk High Churchtradition); The ministry of the church, ed. St. Neill (London 1947; anglikansk evangelikal tradition); Episcopacy, ancient and modern, ed. C/. Jenkins och K. D. Mackenzie (London 1930); E. Schlink, Theologie der lutherischen Bekenntnisschriften (3 ed. München 1948; med där anförd litt. alltifrån 1850-talets nyvaknade intresse för ämbetsfrågorna); W. Elert, Morphologie des Luthertums 1 (2 ed. München 1953); H. Asmussen, Die Kirche und das Amt (München 1939); Fr. V. Andersen, Embede og ordination i deres indbyrdes grundforhold (Khvn 1880); K. Krogh-Tonning, Om det kirkelige embede og dets functioner efter kirkens bekendelse (Christiania 1881); P. Madsen, Embedets og menighedens samvirken i det kirkelige arbejde (Khvn 1894); C. H. Thölén, Det kyrkliga ämbetet enligt biblisk-luthersk åskådning (Göteborg 1908); E. Molland, Irenaeus og successio apostolica (i Festskrift til Jens Nørregaard, Khvn 1947); dens., La développement de l'idée de succession apostolique (i Revue d'histoire et de philosophie religieuses 1954); En bok om kyrkan av svenska teologer (Sthm 1942); R. Askmark, Ämbetet i den svenska kyrkan i reformationens, ortodoxiens och pietismens tänkande och praxis (Lund 1949); En bok om kyrkans ämbete, utg. av Hj. Lindroth (Sthm 1951); Prästämbetet. En bok om olika kyrkors ämbetsbegrepp, utg. av H. Blennow (Karlskrona 1951; uttryck för svensk högkyrklighets ämbetssyn); K. E. Skydsgaard, Ja og nej (Khvn 1953; svensk övers. Katolicism och protestantism, Lund 1954). R. A. KYRKKLOCKOR äro vasformiga, omvända metallskålar, avsedda att frambringa toner. Från urminnes tider ha de gjutits av en bronslegering, klockmetall (78—80 % koppar, 22—20 % tenn). I nyare tid ha försök gjorts med k. av gjutjärn och gjutstål, försök, som ej utfallit odelat gynnsamt. 568