K. äro troligen av orientaliskt ursprung (den äldsta bevarade klockan är funnen vid en utgrävning i Ninive och härstammar från omkr. 1000 f.Kr.) och ej något utmärkande för kristen kult. Klockor ha använts både i antik religion och användas ännu inom exempelvis buddhismen och i primitiv afrikansk religion. I fornkyrkan avvisades bruket av k. ända fram till början av 500-talet. Det första bevarade kristna vittnesbördet om k. härrör från c:a 535, då en k. beställdes i Kartago för ett kloster vid Neapel. I den kristna kyrkan spred sig k. snabbt, och omkr. 600 var klockringning en »ritus ecumenicus». Till de nordiska länderna kommo k. i samband med missionen; till missionsbiskopen Gautzbert i Birka sändes från klostret i Fulda en stor och en liten klocka. De äldsta bevarade k. i Norden äro från början av 1000-talet (Smollerup i Danmark, Granvin i Norge, Karlskyrka, nu på Statens historiska museum, i Sverige). Från 1200-talet och senare delar av medeltiden finnas många k. bevarade i hela Norden. Fr.o.m. 1200-talet kan man, åtminstone i Danmark, Norge och Sverige, tala om ett inhemskt klockgjuteri. Nordens största k. är »Storan» i Uppsala domkyrka, gjuten 1707, vikt c:a 7 ton. K:s musikaliska problem är mycket komplicerat. Äldre k. uppvisa synnerligen oregelbundna övertonsserier och klinga därför orena. Redan i slutet av 1300-talet var emellertid problemet med den harmoniskt rena övertonsserien hos k. löst. Den ensamma k. i Gothem, Gotland, gjuten 1374, torde vara en av Europas klangrenaste medeltidsklockor. Under nyare tid avtrubbades kraven på renheten i k:s klang, och först under 1900-talet ha de gamla idealförhållandena åter uppnåtts. En välklingande k. skall ljuda med ett rent mollackord (slagton, liten ters, kvint, oktav och underoktav [en oktav under slagtonen|). K. bringas att ljuda antingen genom klämtning, då klockan hänger stilla och kläppen sättes i rörelse med ett rep e. d., eller genom ringning, då klockan sättes i rörelse och kläppen enligt lagen om dubbelpendlar anslår den. Ringning, som förr ansågs som ett heders- 569 KYRKLIG EGENDOM uppdrag, utföres antingen med rep eller trampor. Elektrisk ringning är numera vanlig, men måste betraktas som främmande för k:s liturgiska uppgift. Klockringning är huvudsakligen av tre slag: Gudstjänstringning, dödsringning och världslig ringning. Gudstjänstringningarna inledas med helgmålsringning kvällen före sön- och helgdagar. Före gudstjänst ringes en eller flera gånger (förringning) samt sammanringning. Vid gudstjänstens slut förekommer i Danmark och Norge samt vissa delar av Sverige klämtning 3X3 slag. Böneklämtning (el. böneringning) är allmän i vissa delar av Norden. Dödsringningarna äro: själaringning (omedelbart efter dödsfallet), gravöppningsringning, tacksägelseringning och begravningsringning. Beträffande dödsringningarna variera sederna snart sagt från församling till församling. Världsliga ringningar äro mobiliseringsringning och eldsvåderingning, numera i huvudsak bortlagda. — Med k. och ringning ha många vidskepliga föreställningar varit förknippade, t.ex. att avfilade partiklar kunde bota sjukdomar eller att ringning förmådde avvärja oväder eller att man på ringningen kunde höra att döds- ` fall snart skulle inträffa o. dyl. Litt.: Danmark: C. Nyrop, Om Danmarks kirkeklokker og deres støbere (i Kirkehist. saml. R. 3, bd 4, Khvn 1882—84) ; F. Uldall, Danmarks middelalderlige kirkeklokker (Khvn 1906); P. S. Rung-Keller, Danske sognekirkers klokker og deres støbere (Khvn 1943). Norge: O. Platou, Våre kirkeklokker som musikalske monumenter (Oslo 1943; med utförl. litteraturförteckning). Sverige: M. Åmark, Kyrkklockor, klockare och klocksägner i Dalarne (Dalarnas hembygdsförb. skr. 6, Sthm 1928); L. M. Holmbäck, Klockor och klockringning (Sthm 1951; med utförl. litteraturförteckning). Allmänna arbeten: H. Otte, Glockenkunde (2. ed. Leipzig 1884; grundläggande); K. Walter, Glockenkunde (Regensburg 1913; mycket omfattande); P. Griesbacher, Glockenmusik (Regensburg 1927; spec. klangliga förhållanden); J. R. Nichols, Bells thro’ the ages (London 1937); Chr. Mahrenholz, Glockenkunde (Kassel 1948); H. Rolli, Kirchengeläute (Ravensburg 1950}. L.M.H. KYRKLIG EGENDOM. Då kyrkan under de första århundradena bekämpades av den 570