KYRKLIG EGENDOM romerska staten och betraktades som ett collegium illicitum, ett icke tillåtet samfund, kunde den ej få sin egendom lagligen erkänd. Den k. varom redan N. T. talar (Apg. 4:3 ff., 6:1 ff., 11:29) måste juridiskt tillskrivas prästerna eller församlingens förtroendemän. I och med att kyrkan under kejsar Konstantin erkändes av den romerska staten blev förhållandet ett annat. Kyrkan blev en juridisk person med laglig rätt att förvärva och äga egendom. Den fick redan av Konstantin sina första privilegier på egendomens område och särskilt tes tamentsrätten, d.v.s. tillåtelsen att mottaga kvarlåtenskap, som testamenterats till den, något som förut varit tillerkänt de romerska templen men eljest vägrats föreningar och samfund. I de germanska länderna erhöll kyrkan ytterligare privilegier för sin egendom. Särskilt växte k. genom tiondet som kom att bilda grundvalen för hela det parokiala systemet. Först ansedd som en frivillig gåva kom tiondet från 600-talet att bli en plikt för alla. Med tionde avsågs tiondedelen av åkerns (sädestiondet) och ladugårdens (kvicktiondet) avkastning. Medan det sistnämnda odelat gick till prästens underhåll, gick en tredjedel av sädestiondet till denne (tertialtiondet, i Sverige ingående i prästlönen till 1800-talet) medan det övriga sädestiondet delades av församlingskyrkan, biskopsbordet och de fattiga. Vidare skyddades den förvärvade egendomen genom im m uniteten, d.v.s. den var skyddad mot beskärande eller beslag från enskildas eller statens sida. Såsom instiftad för allmännyttiga ändamāäl hade k. därutöver alltsedan Konstantins tid åtnjutit befrielse från vissa statliga pålagor, vilket dock fram till högmedeltiden ej betydde full eller ens huvudsaklig skattefrihet. Först det tredje laterankonciliet 1179 kunde med framgång kräva fullständig skattefrihet. Det fanns emellertid även faktorer, som verkade förhindrande på förvärv eller utnyttjande av k. Dit hörde bl.a. »Eigenkirchentum», d.v.s. den germanska uppfattningen, att den, som byggt kyrka eller anslagit prästgårdsjord, förblev dess ägare och endast »förlänade» 571 egendomen med upplåtelserätt åt kyrkan och prästen, en åskådning, som senare utvecklade sig till patronatsrätten*. Även furstarnas och adelns beskattande av kyrkogodset eller deras anslående av tionde och kyrkliga avgifter till lekmän verkade förhindrande på k:s tillväxt och förorsakade hela medeltiden igenom strider mellan kyrkliga och världsliga myndigheter. K:s rättsliga grundvalar reglerades i den framväxande kanoniska rätten, mer eller mindre respekterad av den statliga. Vad beträffar äganderätten tillerkände den kanoniska rätten den i regel den enskilda lokalkyrkan eller kyrkliga anstalten. Även andra rättssubjekt funnos. Till dem hörde förutom kloster och hospital biskopsbordet och domkapitlet. Bådas k. kunde vara av betydenhet. Domkapitlets k. skulle sålunda räcka till ej blott för domkyrkans eget behov utan även för underhållet av det talrika prästerskapet vid densamma och för prästskolan i stiftsstaden. Att k. tillhörde den katolska kyrkan som helhet hävdades emellertid icke av den kanoniska rätten och hade varit historiskt oriktigt. Den apostoliska stolen tillerkändes sålunda ej äganderätt till k. utan endast den översta uppsikts- och förvaltningsrätten. Var det den lokala kyrkan som var k:s huvudsakliga ägare, så var det därmed icke församlingen och dess medlemmar utan kyrkan som egen stiftelse. K. kunde följaktligen icke överföras från en kyrka till en annan eller disponeras för annat ändamål än för underhållet av och gudstjänstlivet i den kyrka, till vilken den en gång givits. Den enskilda kyrkan kunde ha förvärvat sin egendom på olika sätt genom köp och gåvor, testamenten, tionde, avgifter och skatter. På vilket sätt den än förvärvats, var den för all framtid kyrkans. I de nordiska länderna skedde överlåtandet av jord till kyrkan genom den s.k. skötningen, en rättshandling, som symboliskt angav äganderättens övergång till kyrkan. I mottagarens utbredda mantel kastade den som överlät jorden en torva av denna. Innocentius III krävde denna överlåtelseform i en bulla till Lunds ärkestift 1198. 572