KYRKLIG EGENDOM til skolevæsenet, jfr. tilsvarende en anden anordning af samme dato om almueskolevæsenet i København § 52 angående henlæggelse af kordegneembedernes indtægter til skolevæsenet. De kirkelige midler administreres dels af menighedsrådene og dels af stiftsøvrighederne (jfr. kgl. anordn. 11/10 1937). Litt.: H. Matsen—J. Timm, Haandbog i den danske kirkeret (Khvn 1891); E. F. Larsen, Den danske kirkeret (Khvn 1901—1908); Betænkning afgivet af det i 1928 nedsatte kirkelige udvalg (Khvn 1940); L. Petersen, Kirkelovene af 1922 (Khvn 1944). A. R. Finland. Den kyrkliga egendomen i Finland tillhör antingen den enskilda lokalförsamlingen eller hela kyrkan i landet. Dessutom kunna dessa båda i sin besittning ha för något särskilt ändamål avsedd stiftelseförmögenhet. Lokalförsamlingen. För gudstjänstens behov bör i varje församling finnas en kyrka byggd av församlingen. Under de senaste åren ha allt fler församlingar byggt församlingshem för sin vardagliga verksamhet samt begravningskapell på begravningsplatserna. Till bostad åt de kyrkliga tjänsteinnehavarna samt för upprätthållande av tjänsten finnas av gammalt präst- och kantorsboställen. Tidigare bildade skogsförsäljningen från boställena en fast grund för församlingarnas ekonomi. Till följd av de senaste krigen (1939—1944) ha församlingarna enligt lagen överlåtit en stor del av sina jordområden åt den förflyttade befolkningen, krigsinvalider och andra jordbehövande. Kyrkans fasta egendom skall oförytterlig bibehållas för sitt ändamål. Om viktiga skäl till försäljning förekomma, kan denna verkställas endast med kyrkostyrelsens tillåtelse. I varje landsförsamling bör finnas tre obligatoriska fonder: a) kapitalfonden, vars medel församlingen endast med kyrkostyrelsens tillåtelse får använda för kyrkliga ändamäl, till vilka medel i större utsträckning erfordras, b) disposition sfonden, till vilken inkomsterna inflyta genom kyrklig taxering och ur vilken löner och andra löpande utgifter utbetalas och 575 c) byggnadsfonden för underhållande av boställenas byggnader. Dessutom kunna församlingarna även ha andra fonder (kyrkobyggnadsfonden, diakonifonden). Stadsförsamlingarna äro friare vid skötseln av sina penningmedel. Församlingens beslutanderätt i alla frågor, som rör egendomen, handhaves av kyrkofullmäktige. Handhavandet avy den närmaste vården av kyrkans egendom sörjer kyrkoförvaltningsnämnden för. Kyrkans centralfond är kyrkans gemensamma fond. Den grundades medelst lag av den 5 dec. 1941. Dess medel användes i främsta rummet för understödjande av församlingar i svag ekonomisk ställning, men även för ändamål, vilka anses vara gemensamma för hela kyrkan. Till stor del med hjälp av denna fond upprätthålles den kyrkliga verksamheten i Lappland, i gränstrakterna samt i de små skärgårdsförsamlingarna. Med den bestrides även kyrkostyrelsens och kyrkomötets utgifter och ur den utbetalas prästernas och kantor-orgelnisternas pensioner. Fondens inkomster utgöras av församlingarnas avgifter, och som dess styrelse fungerar kyrkostyrelsen. Litt.: P. P. Piüspanen—M. Saloheimo, Kirkon lakikirja (Helsingfors 1950); Seurakuntien keskinäistä avustusta harkitsemaan asetetun komi- tean mietintö (Kommittébetänkande nr. 1, 1940). O. K.H. Norge. Reformasjonsverket 1536—37 gjorde store inngrep og endringer i kirkegodset. Bispegodset ble i sin helhet inndradd under kronen, liksom kongen overtok de patronatsrettigheter som de katolske biskoper hadde utövet til geistlige embeter og andre forleninger. Kongen tok videre biskopenes andel av tienden, som dog ikke var egentlig kirkegods, men en avgift (skatt). I stedet påtok han seg å lönne de evangeliske biskoper. Klostergodset og domkapitelgodset ble ikke formelt inndradd, men skulle opprettholdes inntil kongen kunne gjöre endringer. Noen alminnelig nyordning kom aldri i stand. Klostergodset gikk etter hvert over til kronen eller forleninger til embetsmenn eller andre. Overgangen var for det meste fullbyrdet omkring år 1600. Domkapitelgod- 576