KYRKLIGA SEDEN en fast institution i de flesta stift. Medan tidigare inbjudan utgått blott till enskilda, utsändes före 1920 års möte inbjudan till alla församlingar i riket med uppmaning att utse lekmannaombud. Sedermera bestämdes antalet ombud från varje församling efter församlingarnas storlek, varjämte även stiften inbjödos att genom sina organ utse ombud. Vid den särskilda ombudsförsamlingen äga endast de valda ombuden jämte biskoparna, som äro självskrivna ledamöter, yttranderätt. Härigenom ha de k. erhållit en för kyrkan i dess helhet mera representativ karaktär. Enligt ett beslut vid 1950 års allmänna k. skall en delegation tillsättas av mötet med uppgift att fungera som ett mötets förberedande och verkställande utskott. De allmänna k. ha skänkt rik inspiration, stärkt gemenskapen och ansvarskänslan inför rikskyrkliga uppgifter och har vid flera tillfällen fått tjänstgöra som ett forum, där den kyrkliga opinionen i aktuella frågor kommit till uttryck. Litt.: Vår Kyrka från början av tjugonde århundradet, periodvis skildrad 1 (Sthm 1911), 4 (Sthm 1926); Y. Brilioth, Svensk kyrkokunskap (2 ed. Sthm 1946); Vår svenska kyrka, utg. av ÈE. Malmeström—Eric Nilsson (Göteborg 1950). Finland. För att stärka det kyrkliga medvetandet och samla kyrkans krafter till enig samverkan tillkommo vid tiden kring frihets- och inbördeskriget 1918 i Finland allmänna kyrkodagar. De första finska kyrkodagarna ägde rumi jan. 1918, de första svenska i sept. samma år. Dylika k. ha sedan dess hållits i regel vartannat år. Anordnare av de finska kyrkodagarna har varit Centralförbundet för finska kyrkans församlingsarbete*, medan inbjudan till de svenska utgår från Fö rbu ndet för svenskt församlingsarbete i Finland*. Kyrkodagarna ha befordrat samarbetet mellan olika religiösa riktningar och organisationer. Vid kyrkodagarna ha initiativ till nya insatser inom kyrkolivet framförts. Genom inbjudna gäster från den andra språkgruppen och från de skandinaviska kyrkorna har samhörig- 587 heten inom landets egen kyrka och den nordiska gemenskapen stärkts. Litt.: Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland (officiella femårsberättelser); Svenskt kyrkoliv i Finland. Arsbok för de svenska församlingarna (Helsingfors, från 1923 årligen); G. O. Rosenqvist, Finlands kyrka i det senaste halvseklets brytningstider (Lund 1946). Danmark. Officiella lands- eller stiftsomfattande k. liknande dem som finnas i de övriga nordiska länderna hålles icke i Danmark. Däremot håller en rad kyrkliga sammanslutningar stora årsmöten eller »landsmøder» med betydelse för danskt kyrkoliv som helhet därigenom att lekmän och präster mötas för att dryfta gemensamma arbetsuppgifter. V. Lm I Norge har det siden 1869 vært en art k., nemlig de frivillige, kirkelige stifts- og landsmøter. Disse har hovedsakelig arbeidet for å gi Den norske kirke en organisasjon som kunne sikre den en større bestemmelsesrett i indre anliggender. I begynnelsen ble møtene holdt svært sporadisk, i den senere tid i regel hvert fjerde år. At Stortinget i 1953 forkastet et forslag til ny kirkeordning betyr att disse officiøse k. kommer til å fortsette. Foruten denne art k. avholder de mange og store misjons- og indremisjonsselskaper regelmessige, årlige kretsmøter og noe sjeldnere landsmøter til drøftelse av arbeidet. H. F. KYRKLIGA SEDEN. Seden i allmänhet är ett inom en social grupp utbildat och av denna sanktionerat beteende som upprätthålles av tradition och allmän opinion. Seden är sålunda icke blott en samhällsvana utan har därjämte en normativ karaktär. Därtill kommer att den återger det som är levande i det förflutna och därigenom återspeglar folktraditionen. K.s. har tillkommit i samband med den gärning som kyrkan utfört under längre eller kortare tid inom ett visst område. Den äger normativ karaktär liksom kyrkliga bud och stadgar, men till åtskillnad från dessa kan ett brott mot k. s. aldrig medföra någon laglig straffpåföljd. K.s. och dess plats i samhällets liv utgör 588