en del av folklivsforskningens uppgifter. Den innehållsliga och den sociologiska aspekten är därvid lika viktig; de betinga varandra. Svårigheten vid utforskandet av k.s. ligger däri, att denna är en samhällsvana och sålunda anses så självklar, att den icke uppmärksammas förrän den börjar avtyna eller redan är helt utdöd. Inom det romersk-katolska fromhetslivets område har k. s. sedan länge uppmärksammats av forskningen, särskilt av den tyskspråkiga (Tyskland, Österrike och Schweiz). Däremot har k.s. föga utforskats inom de protestantiska samfunden. I Norden har den allmänna folklivsforskningen ofta tangerat dylika problem i samband med sina undersökningar om den folkliga seden i allmänhet. Det är emellertid uppenbart, att k.s. kräver sin egen utredning och att den erbjuder ett viktigt material särskilt för den kyrkohistoriska forskningen. I Sverige har sedan något årtionde den s.k. kyrkliga folklivsforskningen framträtt som en deldisciplin av kyrkohistorien. Denna nya forskningsgren strävar främst efter att lägga en sociologisk synpunkt på det kyrkohistoriska materialet och åsyftar att klarlägga den kyrkliga folkseden i dess historiska utvecklingssammanhang. Som sin särskilda arbetsuppgift har den upptagit att utforska och klargöra det svenska kyrkolivets förändringar i samband med den allmänna samhällsomdaningen i Sverige under de sista hundra åren. Som central för detta forskningsarbete tjänstgör det år 1942 grundade Kyrkohistoriska arkivet i Lund, som redan äger betydande samlingar (mest uppteckningar rörande äldre kyrklig sed) och som utger tvenne publikationsserier, dels »Meddelanden från Kyrkohistoriska arkivet i Lund» (hittills 10 nr), dels »Opuscula instituti hist.-eccl. lundensis» (hittills 3 nr). Se även Fester och helgdagar, Kirkeäret och de enskilda högtiderna. Litt.: Litt. om k.s. är å ena sidan outtömlig, i det att dess konkreta utgestaltning i olika former skildras i allehanda skrifter med etnologiskt kulturgeografiskt, kyrkohistoriskt eller biografiskt innehåll. Å andra sidan är den principiella 589 KYRKLIGA VIGNINGAR bestämningen av k.s. och dess plats inom det kyrkohistoriska utvecklingssammanhanget föga beaktad. För principfrågorna hänvisas till W. G. Sumner, Folkways (Boston—New York—Chicago 1906) och K. Rob. V. Wikman, Om etnologien såsom sedernas vetenskap (i Folkliv 1945). Romersk-katolsk k. s. behandlas i: M. Rumpf, Das gemeine Volk 2 (Stuttgart 1933); G. Graber, Volksleben in Kärnten (Graz 1934); G. Schreiber, Deutsche Bauernfrömmigkeit in volkskundlicher Sicht (Düsseldorf 1937); evangelisk k. s.i: A. Jobst, Evangelische Kirche und Volkstum. Ein Beitrag zur Geschichte der Volkskunde (Stuttgart 1938); samt bibliografi rörande k. s. i: H. Bellman, Volkskundliches Schrifttum (i Die deutsche Volkskunde 2, hrsg. v. A. Spamer, Leipzig 1935). Som ex. på arbeten, som behandla K.s. i sammanhang med folkseden, kunna nämnas: S. Svensson, Svart eller vit konfirmationsdräkt (i förf:s arbete Bygd och yttervärld, Sthm 1942); dens., Bondens år (Sthm 1945) och C.-M. Edsman, Folklig sed med rot i heden tid (i Arv 1946). För kyrkl. folklivsforskningen i Sverige hänvisas till: H. Pleije!, Bodenreform und Frömmigkeit. Ein Problem der schwedischen Volkskunde (i Dragma Martino P. Nilsson dedicatum, Lund 1939); dens., Kyrkohistoriska arkivet i Lund (2 ed. Lund 1950); dens., Die Erforschung des religiösen Volkslebens in Schweden (Lund 1953). K.s. i Sverige har från sociologiska utgångspunkter behandlats i: Ħ. Pleijel, Svensk lutherdom. Studier i luthersk fromhet och svensk folkkultur (Sthm 1944); dens., Det liturgiska handklädet. Dess innebörd i folktraditionen och i verkligheten (i Lunds univ. årsskr., N. F. Avd., bd 45, nr 2, 1949, Lund 1948); B. Gustafsson, Kyrkoliv och samhällsklass i Sverige omkring 1880. En kyrkohist.-sociologisk undersökning (Sthm 1950); dens., Gravöppningsringningen i Sverige. En kyrkohist.-socialgeografisk undersökning (Lund 1950). Hg Pl KYRKLIGA SYMBOLER, se Kristelige sindbilleder. KYRKLIGA TIDNINGAR OCH TIDSKRIF- TER, se Kyrka och press. KYRKLIGA VIGNINGAR är det gemensamma namnet på sådana handlingar, genom vilka personer och föremål avskiljas för kyrklig tjänst eller gudstjänstligt bruk. Innebörden av ordet vigning växlar starkt beroende av om det brukas i katolska eller evangeliska kyrkor. I evangeliskt språkbruk 590