KYRKLIGA VIGNINGAR har ingen närmare uppdelning gjorts mellan termerna »vigning» och »invigning». I den danska och norska kyrkan användes ordet »vielse» såväl om personer som föremål, och i den isländska användes ordet »vigsla» på samma sätt. I Finlands kyrka brukas i allmänhet ordet »invigning» om bådadera, medan den svenska kyrkan använder ordet »vigning» om personers avskiljande till kyrklig tjänst och ordet »invigning» då kyrkobyggnader och andra föremål tagas i bruk för gudstjänständamäål (se art. Invigningar). K. äga en lång religionshistorisk förhistoria. Vigning betyder i de olika religionerna överförandet av en person, ett djur eller ett föremäl från den profana till den gudomliga sfären genom en handling, som utrensar det profana ur det som viges och på detta överför gudomliga krafter. I den romersk-katolska kyrkan är k:s religiösa innebörd människornas befrielse från Satans välde och stärkande i kampen mot detta. K. förtaga den förbannelse, som genom synden vilar över tingen och helga dem till Guds tjänst. Människornas liv i kyrkan är omgärdat av de talrika k., antingen dessa äro sakrament eller sa kr amentalier, d. v. s. av kyrkan instiftade handlingar, genom vilka andliga välsignelser meddelas mottagaren i kraft av kyrkans förbön. Den katolska kyrkan indelar vigningshandlingarna alltefter deras verkningsgrad i konsekrationer (vigningar för all framtid), exorcismer (undandragandet från Satan) och benediktioner (välsignelser). Iden evangeliska kyrkan är människornas liv ej såsom i den katolska omgärdat av vigningshandlingar. Reformatorerna avvisade den teologiska åskådning, som låg bakom de talrika k. och som hade sin grund i läran om gratia infusa, den genom sakramenten i själsgrunden ingjutna gudomliga nåden, som i människan mer och mer skapar en gudomlig natur. Gud möter i stället människan främst genom sitt ord, vilket människan har att mottaga i tro. De katolska k. hade därtill enligt reformatorerna ofta uppfattats och brukats vidskepligt. De lutherska kyrkorna avlägsnade av dessa an- 591 ledningar en rad av k. ur det kyrkliga livet, i regel steg för steg. I Sverige t. ex. bortföllo en rad benediktioner redan på 1530-talet, smörjningarna med olja och krisma, vilka voro de bärande ceremonierna i flera olika sakrament och sakramentalier, förbjödos 1540 och Johan IIl:s försök att återinföra katolska k. hade endast temporär framgång. På Uppsala möte 1593 skedde slutuppgörelsen med den äldre åskådningen om k. De i de evangeliska kyrkorna nu brukade vigningarna av personer (för vigningar av kyrkliga föremål se art. Invigningar) hänföra sig alla till avskiljandet för kyrklig tjänst. Den 1951 fastställda kyrkohandboken för de evangelisk-lutherska kyrkorna i Tyskland upptager ritual för ordination av präst samt välsignande (Einsegnung) av manlig och kvinnlig prästmedhjälpare (Vicar resp. Vicarin), diakon, diakonissa, kateket och församlingssyster, och därtill en rad insättningshandlingar (Einführung). I de nordiska kyrkorna finnas präst-, biskops-, missionärs-, diakon- och diakonissvigningar. Prästvigning. Alltsedan Nya testamentets tid ha kyrkans tjänare avskilts till sitt ämbete genom handpåläggning och bön. (Apg. 6:6; 1 Tim. 4:14; 2 Tim. 1:6). Under Gamla kyrkans tid och medeltiden lades till dessa två bärande moment i prästvigningen ytterligare ceremonier främst smörjningen med olja (från 7000-talet). I den romerskkatolska kyrkan är prästvigningen förlagd till högmässan, som, när prästvigning sker, avbrytes efter episteln. Sedan biskopen genom frågor förvissat sig om att ordinanderna äro värdiga prästämbetet, sker under bön den första handpåläggningen (av biskopen ensam) varefter denne korsar de ordinerades stola och överkläder dem med mässhaken som tecken på deras ämbete. Den prästerliga myndigheten som helhet har därmed överlämnats till de nya prästerna. I vigningens andra avdelning förlänar biskopen dem den prästerliga makten i dess enskilda beståndsdelar. Den inledes med smörjningen av de prästvigdas händer symboliserande Andens smörjelse. Som tecken på de prästvigdas genom vigningen förvär- 592