vade makt att konsekrera mässan överlämnas kalk och paten, och då rätten att predika överlämnas, avlägga de nyprästvigda den apostoliska trosbekännelsen. Syndaförlåtelsens makt överlämnas genom en andra handpåläggning. Därefter följer prästlöftet, biskopens handslag som tecken på löftets bekräftelse, förmaning och välsignelse, varefter högmässan fortsätter. Reformationens nya syn på kyrkans ämbete* innebar även en ny uppfattning om prästvigningens innebörd. Främst vände sig reformatorerna mot att vigningen ansågs från biskopen till ordinanden överföra en character indelebilis, d.v.s. en i prästens person inneboende helighet, som satte denne i stånd att förrätta ett giltigt mässoffer. Då detta främst fick sitt uttryck i smörjningen, måste denna i första hand utmönstras. Luther uppgjorde 1535 ett ordinationsritual — ordet vigning undveks — som kom att efterföljas i de flesta lutherska kyrkor och som återfinnes i sin helhet i Kirkeordinansen 1539 för Danmark och Norge och i sina huvuddrag i Kyrkoordningen 1571 för Sverige och Finland. Det nuvarande ritualet i Danmark (av år 1685) som följer Kirkeordinansen och därmed Luther försiggår efter följande ordning: En av de vid vigningen närvarande prästerna gär först till altaret och beder en kollektbön samt läser som epistel Ef. 4: 7— 13. Efter församlingssång hålles därefter från predikstolen predikan och uppläses ordinandernas namn och erinras om prästämbetets vikt och ansvar samt hålles förbön för dessa. Därefter tager den egentliga ordinationsakten vid med biskopens, prästernas och ordinandernas framträdande till altaret, samtliga i skrudar. Biskopen intonerar på latin eller danska Veni Sancte Spiritus, som fortsättes av kören. Efter växelsång mellan biskop och kör beder biskopen den gamla prästvigningsbönen Deus qui corda fidelium. Därefter följer skriftläsning av assistenterna (Matt. 28:18—20; Tit. 1:5—9; 1 Petr. 5: 2—4 och 2 Tim. 4:1—5), biskopens invigningstal, prästlöftet bekräftat med handslag, överantvardandet av prästämbetet och dess enskilda befogenheter samt handpåläggning 593 KYRKLIGA VIGNINGAR (av biskopen och prästerna) under bön och Fader vår. Sedan akten avslutats, predikar en av de nyprästvigda. I Norge är prästvigningen uppbyggd som den danska, dock utan latin som alternativ vid de nämnda bönerna. Prästlöftet är här fyrdelat och gäller troheten mot Guds ord och sakramenten, den sanna omvändelsens förkunnande och trons bevisning i levernet. På Island följer prästvigningsritualet i huvudsak Kirkeordinansen 1539. Assistenternas skriftläsning har dock bortfallit (men kvarstår vid biskopsvigning). Veni Sancte Spiritus sjunges på latin och akten avslutas alltid med nattvardsgång. I Sverige-Finland bevarade prästvigningen efter reformationen en något äldre prägel än i Tyskland och Danmark— Norge. Sålunda bibehölls till en tid överlämnandet av bibel och kalk som symbol för den prästvigdes skyldighet att förkunna ordet och förvalta sakramenten. Kyrkoordningen 1571 närmade emellertid prästvigningen till Luthers ordinationsordning. Prästvigningen ingick ännu i högmässan, men är sedan kyrkolagen 1686 löst från denna och förrättas i vissa stift vid en kvällsgudstjänst. Ett nytt moment från 1811 är ordinandernas avläggande av trosbekännelsen. Den nuvarande ordningen föreskriver, att prästvigning skall äga rum i anslutning till gudstjänst i domkyrkan och förrättas av stiftets biskop eller annan anmodad biskop. I processionen till altaret deltaga ordinanderna, klädda i mässkjortor, och assistenterna och biskopen i skrud. Biskopen beder »Herre Gud, käre himmelske Fader» (= Deus qui corda fidelium) och håller prästvigningstalet följt av bön och uppläsning av ordinandernas namn. Assistenterna uppläsa därefter bibelord och ordinanderna avlägga trosbekännelsen och prästlöftet, uppdelat på fem punkter (om villigheten att antaga prästämbetet, förkunnandet av Guds ord, omvårdnaden av församlingen, efterföljandet av kyrkans lag och ordning samt föredömet i levernet). Biskopen överantvardar därefter prästämbetet till dem och överlämnar prästbreven. Medan kören sjunger Veni Sancte Spiritus, beklädas de som prästvigas med 594