KYRKLIGA VIGNINGAR mässhakarna. Därefter sker handpåläggning (av biskopen och assistenterna) under Fader vår. Slutligen beder biskopen vigningsbönen, läser utsändningsorden (1 Petr. 5) och utdelar välsignelsen. Ordningen för prästvigningen är i Finland densamma. Den kan dock vid förfall för biskop förrättas av stiftets domprost eller äldste domkapitelsassessor. Efter prästlöftet som är fyrdelat och gäller villigheten att antaga ämbetet, i trohet förvalta det, förbliva vid Guds ord och vara en föresyn i levernet, avlägges ämbetseden på bibeln. I den första reformationstidens tyska evangeliska kyrkor var prästvigningen samtidigt installation i den församling prästen skulle betjäna. Sedan prästvigningen skilts från insättandet i en bestämd församling, uppkom behovet av en särskild kyrkoherdeinstallation eller »presteindsættelse». I Danmark, Norge och Island förrättas denna av prosten i högmässan. Prosten träder fram i kordörren, uppläser biskopens kollationsbrev (kollats), håller ett kort tal över ett bibelord och anbefaller prästen åt hans församling. Vid förfall för prosten kan soknepresten i Norge insätta sig själv. »Personelkapellaner» kunna insättas av soknepresten. I Sverige och Finland sker installationen efter en ordning, som är uppbyggd som prästvigningens. Den äger rum före högmässan och förrättas av biskopen eller av honom förordnad präst, assisterad av andra präster. Efter biskopens installationstal och bön uppläses kyrkoherdens fullmakt. Assistenterna läsa därefter bibelord och kyrkoherden avlägger trosbekännelsen och löftet (tredelat). Efter installationsorden sker handpåläggning under Fader vår, bön (i Finland även en förmaning till församlingen) samt välsignelsen. I Sverige gäller denna ordning för kyrkoherde, i Finland även för annan ordinarie präst, varvid dock i senare fallet inställandet förrättas av kyrkoherden. I Sverige kan en komminister inställas i sin tjänst på så sätt att prosten eller kyrkoherden från altaret håller ett tal till den nytillträdande, avslutat med förbön för denne. I Danmark äger även »provsteindsættelse» rum. Den 595 försiggår på landemodet efter den sedvanliga inledande prostpredikan. Biskopen sjunger vid altaret Veni Sancte Spiritus med växelsång och bönen Deus, qui corda fidelium på danska eller latin och håller därefter insättningstalet, varefter prosten avlägger prostlöftet. Därefter läser biskopen insättningsorden och avslutar akten med välsignelsen. Biskopsvigning. När präst- och biskopsvigning under Gamla kyrkans tid skilde sig ifrån varandra såsom olika uppbyggda vigningar kan ej närmare klarläggas. Enligt det medeltida och därmed det nuvarande romersk-katolska vigningsritualet börjar biskopsvigningen med uppläsningen av påvens bulla med tillåtelse till vigningen, varefter den valde biskopen svär påven trohet. Hans värdighet att mottaga sitt ämbete prövas genom 17 tros- och lärofrågor. Därefter påbörjas högmässan och fortsätter intill graduale, varefter biskopsinvigningsakten fortsätter med uppräkning av biskopsämbetets plikter samt förbön för den valde. Konsekrationen sker genom handpåläggning av den biskop, som förrättar vigningen, och de två andra biskopar, som enligt seden ifrån Gamla kyrkans tid skola deltaga i akten. Därtill fogas smörjningen av den nyvigde biskopens huvud och händer. Under vigningsakten vilar evangelieboken på biskopens skuldror som en erinran om evangelieförkunnandets börda och ansvar. Efter konsekrationen överlämnar den ordinerande biskopen biskopsinsignierna till den nyvigde: ring och kräkla (stav), mitra (biskopsmössa) och handskar. Till sist ledes den nyvigde till sin biskopsstol (intronisationen) och går vid högmässans slut välsignande genom kyrkan. När det särskilda biskopsämbetet efter reformationen upphörde inom de lutherska kyrkorna på kontinenten, blev det endast de nordiska kyrkorna, som inom lutherdomen bevarade biskopsämbetet och därmed biskopsvigningen som en särskild vigningsakt. Det första evangeliska biskopsvigningsritualet finna vi i Kirkeordinansen 1539 för Danmark och Norge. Det är uppbyggt icke på det romersk-katolska ritualet utan efter Luthers prästvigningsritual 1535, an- 596