passat efter att vigningen gällde en biskop. Det danska biskopsvigningsritualet följer fortfarande i sin första del helt prästvigningens ordning. I och med biskopens förmaning markeras att vigningen gäller en biskop. Därefter avlägges biskopslöftet och överantvardas ämbetet, vilket följes av handpåläggning av ordinator och övriga närvarande präster. Efter vigningsakten predikar den nyvigde biskopen. Ordningen för biskopsvigningen på Island och i Norge är densamma med undantag av att den på Island är följd av nattvardsgång. Såväl i Danmark som i Norge är ordinator alltid biskop, i första hand landets primas. Biskopsvigningen i Sverige och Finlan d äger liknande utformning. Johan III:s biskopsvigningsordning, som bl. a. återinförde smörjningen, brukades endast under denne konungs tid. Enligt nuvarande ordning i Sverige förrättas vigningen i anslutning till högmässan. Den äger rum i Uppsala domkyrka eller i den utnämnde biskopens domkyrka — det förra har dock hittills i regel varit praxis. Den förrättas av ärkebiskopen eller av i hans ställe förordnad biskop assisterad av andra biskopar och präster. I processionen till altaret medtages biskopsinsignierna: korkåpan, kräklan, mitran och biskopskorset. Efter ärkebiskopens vigningstal och bön uppläses konungens fullmakt för den utnämnde biskopen. Assistenterna läsa sedan bibelord som följas av ärkebiskopens förmaning. Electus avlägger därefter trosbekännelsen (den apostoliska eller den nicenska) och får sig förelagda de fyra biskopsfrågorna (om han åtager sig biskopsämbetet i det stift, till vilket han utnämnts, om troheten mot Guds ord och sakramenten, om vakandet över kristlig ordning och om föredömligt leverne). Därefter överantvardas biskopsämbetet, och medan kören sjunger »Veni Sancte Spiritus» överlämnas biskopskors och kräkla till ordinandus, som även iföres korkåpan. I handpåläggningen — varunder Fader vår bedes — deltaga samtliga assistenter, biskopar och präster. Sedan mitran satts på den nyvigde biskopens huvud, läses vigningsbönen och utdelas välsignelsen. I vigningsakten i Finland, 597 KYRKLIGA VIGNINGAR som eljest är uppbyggd som den svenska, ingår även biskopens ämbetsed. Vigningen kan i Finland, då biskop ej finnes att tillgå, förrättas av präst, utsedd av förstärkta biskopsmötet. Diakon- och diakonissvigning. Av Gamla kyrkans ämbeten innehade diakonatet det tredje rummet efter biskops- och prästämbetena. Ur detta utvecklade sig de fyra lägre ämbetena. Vart och ett av dem ägde sin vigningsakt. Före den första vigningen ägde upptagandet i det andliga ståndet rum, markerad av tonsuren, d. v. s. avrakandet av håret på hjässan symboliserande lösgörandet från världen. Var och en av vigningarna ägde på samma sätt sin symboliska handling, vilken karakteriserade det ämbete, till vilket vigningen skedde. Ostiarien (ursprungligen dörrvaktaren) erhöll kyrkans nyckel, lek - torn missalet, diakonen evangelieboken o.s. v. Endast vid diakonvigningen ägde handpåläggning rum. Medan efter reformationen den anglikanska kyrkan behöll diakonatet och därmed en särskild diakonvigning med handpåläggning och överräckande av Nya testamentet som tecken på diakonens rätt att predika, var det i de lutherska kyrkorna endast i Sverige som en art av diakonvigning bestod fram till 1600-talet. I denna förekom dock icke någon handpåläggning, och vigningen var mera en högtidlig akt för meddelande av predikotillåtelse och vissa gudstjänstfunktioner. För vigning av de nutida diakonerna och diakonissorna finnes i de nordiska kyrkorna endast i Sverige fastställda ritual. Sådan vigning förrättas av biskop eller av biskop förordnad präst. Den sker vid särskild gudstjänst, där, efter procession av de i vigningen deltagande till altaret, biskopen håller vigningstal och bön, assistenterna läsa bibelord, de som skola vigas avlägga trosbekännelsen och besvara vigningsfrågan, varefter biskopen överantvardar diakon-, resp. diakonisstjänsten till dem vilket följes av handpåläggning under Fader vår. Med bön, Benedicamus och välsignelsen avslutas vigningen. Missionärsvigning, dv.s.det högtidliga avskiljandet av missionärer, såväl till präst- 598