domlig rätt all kyrklig myndighet hos påven och biskoparna och det dessa underställda prästerskapet, medan lekmännen äro uteslutna från inflytande på k. Åtskillnaden mellan klerus och lekmän, vilken uppfattas såsom varande av dogmatisk och därmed väsentlig natur, är ett av fundamenten för den katolska k. K. — eller med den kanoniska rättens term jura jurisdictionis, vilka röra kyrkans yttre uppehållande och styrelse till skillnad från jura ordinis, vilka röra nådemedlens handhavande — handhaves av en hierarchia jurisdictionis bildad av påven, biskoparna och mellaninstanser mellan dessa. Påven äger primatus jurisdictionis för hela kyrkan. Vad detta primat innebär för k., har man emellertid stritt om i århundraden. Episkopalsystemet lade tyngdpunkten på biskopsämbetet och betonade dettas gudomliga fullmakt samt förlade kyrkans samlade myndighet till det ekumeniska konciliet, vid vars beslut även påven skulle vara bunden. Papalsystemet däremot betraktade påven som den universelle biskopen och biskoparna i övrigt som hans ställföreträdare. Papalsystemet vann sin slutgiltiga seger på Vatikankonciliet 1870, vilket ej blott överlämnade den högsta läromakten till påven utan även erkände hans universalepiskopat som grundval för k. (Se även Ofelbarhetsdogmen.) Såsom innehavare av den samlade kyrkliga jurisdiktionsmakten äger påven den kyrkliga lagstiftnings-, doms- och översta förvaltningsmakten som en omedelbart honom given makt över alla kyrkor, präster och kyrkomedlemmar. Vid utövandet av sin rätt är han ej bunden av något organ. K urian med kardinalerna och kardinalkollegiet är således endast påvens verkställande organ. Som diplomatiska företrädare för påven fungera legaterna och nuntierna, vilka senare ha en kyrklig uppsiktsrätt i sina områden utan att dock få ingripa i den biskopliga ämbetsmyndigheten. I stiftet utövar biskopen den kyrkliga myndigheten. Där flera stift äro sammanförda tillen kyrkoprovins, äger ärk ebiskopen eller metropoliten vissa rättig- 617 KYRKOFÖRFATTNING heter över de honom underställda biskoparna, suffraganerna. Vid sin sida har biskopen domkapitlet som rådgivande organ men är bunden vid dess godkännande beslut endast i vissa ekonomiska ärenden. Sitt verkställande organ har biskopen i curia dioecesana, som är den sammanfattande benämningen på de personer, som tjäna biskopen i hans ämbete. Betydelsefullast är generalvikarien med konsistoriet som sitt rådgivande organ. Stiftet indelas i dekanat, över vars församlingar en dekan eller ärkepräst utövar uppsikten på biskopens uppdrag och samlar de honom underställda prästerna till sammankomster. I ett pastorat utövas jurisdiktionen av kyrkoherden, rector ecclesiae, som har övriga i pastoratet anställda präster som sina medhjälpare. Med dessa har den kyrkliga myndigheten nått sina yttersta utövare. Den går aldrig över tilllekmännen. Endast i vissa ekonomiska ärenden kan finnas ett i så fall av staten stadfäst förvaltningsråd för en lokal kyrka eller stiftelse, i vilka lekmannaledamöter äga säte bredvid de prästerliga. I likhet med den romersk-katolska finner den reformerta kyrkan en gudomligt påbjuden k. i Nya testamentet men av en helt annaħñ uppbyggnad än den nu nämnda. Medan den romersk-katolska kyrkan i N.T. fann en k. som åsyftade påven och episkopatet, fann den reformerta, att i N.T. den enskilda lokalförsamlingen ägde sin självständighet även på k:s område. De som i lokalförsamlingen skulle handha den kyrkliga myndigheten voro också andra. Det var icke biskopen-kyrkoherden med sina coadjutores utan presbyteriet, sammansatt av pastorer, lärare, äldste och diakoner. Lokalförsamlingarna kunde frivilligt sluta sig samman med en synod som gemensamt organ, sammansatt av representanter för presbyterierna och med en inom detsamma för viss tid vald preses (moderator) som styresman. Därmed var den synodala-presbyterala k. befäst för de reformerta kyrkorna. Även de ur de reformerta utgångna kongregationalistiska, independentistiska 618