KYRKOFÖRFATTNING och baptistiska kyrkosamfunden äga denna uppbyggnad. Även lutherska kyrkor ha påverkats av denna ursprungligen reformerta k. Detta gäller i senare tid och särskilt, där de från början varit frikyrkor (så t.ex. i Amerika). Att den lutherska kyrkan icke fann någon i bibeln föreskriven k. betydde icke att den ansåg varje form av k. vara lika berättigad. Principerna för luthersk k. ha sin grund i lutherdomens rättfärdiggörelselära. Lutherdomen förkastade varje medlarämbete, varvid den principiella skillnaden mellan klerus och lekmän upphävdes. I stället grundades den principiella jämställdheten mellan kyrkans medlemmar på det allm änna prästadömet“. Därmed tillerkändes lekmännen sin del av den kyrkliga myndigheten vid predikoämbetets sida. En annan grundval för luthersk k. bildade läran om andligt och världsligt regem ent e*. Reformationen betraktade liksom skolastiken och med utgångspunkt i Augustinus’ gudsstatstanke världen som en enhet, unum corpus christianum, under Kristi ledning. Denna enhet regeras genom två regementen, det andliga och det världsliga. Men medan påven hävdat det världsliga »svärdets» underordnande under det andliga, voro de båda regementena enligt reformatorerna ej underordnade utan samordnade med varandra. De få ej sammanblandas, hävdar Augsburgska bekännelsens art. 28, som utförligast redogör för saken. Båda arbeta för samma mål men med olika medel, kyrkan eller predikoämbetet med ordet, den världsliga överheten med yttre maktmedel. Men eftersom den världsliga överheten, fursten, även tillhör kyrkan, har den som varje kyrkans medlem och i synnerhet som den främste (praecipuum membrum ecclesiae) att med alla sina medel befrämja kyrkans verksamhet. Överheten får därmed rätt till ingripande i kyrkliga frågor, där ordet behöver stödjas av den yttre rättsordningen. Redan som överhet och oberoende av ett medlemsskap i kyrkan har överheten custodia utriusque tabulae, övervakandet av lagens båda tavlor, som sin uppgift, d.v.s. den har att sörja för att rätt gudstjänst upp- 619 rätthålles inom dess maktområde. Både som kyrkans främste medlem och som överhet tillerkändes därmed staten inflytande i kyrkan och därmed i k. Frågan har sedan enbart gällt i vilken mån det bör ske. Därom har strid stått intill nu. Se vidare Stat og kirke. De historiska förhållandena kommo i det evangeliska Tyskland, där de katolska biskoparna ej övergingo till den nya läran, att ge landsherren ej blott rätten utan även plikten att som »nödbiskop» taga den yttre kyrkliga rättsordningen i sin hand. Beslutet på riksdagen i Speyer 1526, som ställde genomförandet av reformationen i landsherrens hand, betydde början till »das landesherrliche Kirchenregiment». I strid mot Luthers innersta intentioner genomförde landsherren reformationen genom landsherrliga visitationer, instruktioner och kyrkoordningar, utnämnde egna kyrkliga uppsyningsmän och tillsatte organ för sitt kyrkoregemente. En sådan överhetens kyrklige uppsyningsman var superintendenten, över vilken ställdes konsistoriet för att närmast som äktenskapsdomstol och sedan som kyrklig myndighet i vidare mening utöva den makt, som landsherren övertagit från de katolska biskoparna. »Landesherrliches Kirchenthum» och konsistorialförfattningen blev sålunda i Tyskland grundvalen för den lutherska kyrkans k. Teorin förklarade faktum så, att de katolska biskoparnas jurisdiktion övergått till de evangeliska landsherrarna och präglade i samband därmed uttrycket landsherrens »summepiskopat». Anhängarna av episkopalsystemet (J. Gerhard m.fl.) försökte — dock utan framgång — minska överhetens starka inflytande i kyrkan genom att ge den en blott representativ ställning och förlägga tyngdpunkten i kyrkomyndigheten hos predikoämbetet. En helt ny k.-teori uppkom som en följd av den naturrättsliga skolans statsteorier vid 1600-talets mitt. Såväl stat som kyrka ha tillkommit genom ett fördrag mellan deras respektive medlemmar. Båda äro på visst sätt »föreningar». Staten har såsom förening för statliga ändamål endast en uppsiktsrätt 620