över den kyrkliga föreningen, medan dennas inre angelägenheter (ius in sacra) tillhör denna själv. Medan det första på dessa nya idéer grundade kyrkorättsliga systemet, territorialsystemet, (företrätt av bl.a. Grotius och Pufendorf) lade vikten vid statens uppsiktsrätt och lät kyrkan praktiskt taget bli ett statsorgan, drog först kollegialsystemet (Pfaff, Schleiermacher m. fl.) konsekvensen av naturrättens grundtankar och gav kyrkan själv jus in sacra och staten enbart uppsiktsrätten, jus circa sacra. Först i nutiden har denna åskådning fått praktisk betydelse. Se vidare Kyrkorättsliga teorier. Redan innan »das landesherrliche Kirchenregiment» helt upphörde i samband med den politiska omvälvningen 1918, hade dock kollegialsystemet förmått påverka k. Vid sidan av landsherren trädde kyrkliga syn o0-der som meddelaktiga i lagstiftningen och även i övrigt förverkligades en viss självförvaltning. Konsistorial- och presbyteral-synodalförfattningen kom därigenom att förenas. Efter 1918 äro de tyska evangeliska folkkyrkorna fria folkkyrkor. Kyrkoregementet har återgått till kyrkan och har där kommit att utövas av kollegiala myndigheter. Kyrkorna ordnade sig som landskyrkor (»Landeskirchen»), d.v.s. de ville vara landsomfattande folkkyrkor, som dock samtidigt uppehöllo särskilda förbindelser med statsmakten. Kyrkostyrelsen utövas av kollegiala myndigheter, i vilka lekmannaelementet är starkt. I »Landessynode» är den valde preses oftast en lekman. Denna synod, som är en landskyrkas högsta beslutande organ, utfärdar kyrkolag och ordningar för det kyrkliga livet samt fastställer de kyrkliga böckerna och den kyrkliga undervisningen m.m. Den är sammansatt av präster och lekmän, med de senare i flertal. Den andliga ledningen innehas av en biskop (»Landesbischof»), vilken befattning inrättats i de flesta rent lutherska landskyrkorna efter 1918, eller annan präst med uppsiktsmyndighet (»Kirchenpräsident», »Präses» e. d.). De olika landskyrkorna ha slutligen 1948 sammanslutit sig i »Evangelische Kirche in Deutschland» (EKD), vilken dock icke är en 621 KYRKOFÖRFATTNING enhetlig kyrka utan ett förbund av lutherska, reformerta och unierade landskyrkor. Detta äger en årligen sammanträdande synod som sitt beslutande, en »Kirchenkonferenz» och ett »Rat der Evang. Kirche in Deutschland» som sina rådgivande och »Kirchenkanzlei» och »Kirkliches Aussenamt» som sina verkställande organ. I Norden fick reformationen även kyrkorättsligt sett ett lugnare förlopp än på kontinenten och särskilt gällde detta Sverige— Finland. Sambandet med den medeltida kyrkan och dess k. bevarades — med undantag för England — ingenstädes så utpräglat som i dessa två länder. I intet nordiskt land behövde landsherren inträda som »nödbiskop». I Sverige—Finland skedde övergången till ett evangeliskt episkopat utan någon kraftig brytning, och även om i Danmark— Norge det katolska episkopatet vid ett bestämt tillfälle avlägsnades från sina tjänster och evangeliska superintendenter insattes i dess ställe, markerades dock genom dessas invigning samt genom bibehäållandet av den äldre stiftsindelningen, att de nya stiftscheferna voro något annat än de tyska superintendenterna, vilket också visade sig däri att de återfingo titeln »biskop». De i viss mening självständiga stiften under sina biskopar bevarade åt de nordiska kyrkorna en annan karaktär än de kontinentala, även där tysk kyrkorättsdoktrin i övrigt påverkade införandet av en k. uppbyggd i likhet med »das landesherrliche Kirchenregiment». Litt.: A. Harnack, Entstehung und Entwickelung der Kirchenverfassung und des Kirchenrechts in den zwei ersten Jahrhunderten (Leipzig 1910); A. L. Richter, Lehrbuch des katholischen und evangelischen Kirchenrechts (4 ed. Leipzig 1853); P. Hinschius, Kirchenrecht 1—4 (Berlin 1869— 88) ; R. Sohm, Kirchenrecht 1—2 (Leipzig 1892— 1923); W. Kahl, Lehrsystem des Kirchenrechts und der Kirchenpolitik 1 (Freiburg i. Br. 1894); E. Friedberg, Lehrbuch des katholischen und evangelischen Kirchenrechts (Leipzig 1909); A. Werminghoff, Verfassungsgeschichte der deutschen Kirche im Mittelalter (2 ed. Leipzig 1913); J. B. Sägmüller, Lehrbuch des katholischen Kirchenrechts 1—2 (4 ed. Freiburg i. Br. 1925— 26); E. Sehling, Kirchenrecht 1—2 (2 ed. Berlin 1922—27) ; A. Retzbach, Das Recht der katholi- 622