KYRKOFÖRFATTNING schen Kirche nach dem Codex juris Canonici (Freiburg i Br. 1935); F. Makower, The constitutional history and constitution of the Church of England (London 1895); K. Holl, Die Entwickelung von Luthers Kirchenbegriff (i dens., Gesammelte Aufsätze zur Kirchengeschichte 1— 2, Tübingen 1921—28); E. Sehling, Geschichte der protestantischen Kirchenverfassung (2 ed. Leipzig—Berlin 1914); G. Holstein, Die Grundlagen des evangelischen Kirchenrechts (Tübingen 1928); J. O. Andersen, Kirkeorganisation udenlands. Redegørelse for en del af de protestantiske kirkers forfatninger (Khvn 1905). Sverige. Reformationsårhundradet präglades i Sverige och Finland av kyrkans i många avseenden fortsatta självständighet. Det var i första hand vad påven i rättsligt avseende förbehäållit sig, som under den första tiden övergick till konungen i den från Rom lösta kyrkan, såsom biskopliga utnämningar, domstolsavgöranden o. d. Därtill hade konungen redan under medeltiden ägt skyddsrätt över kyrkan, vilken konungen nu fortsatte att utöva och utsträcka till andra av kyrkans angelägenheter. Den princip för kyrkomyndigheten, som de svenska reformatorerna hävdade och i ej ringa mån fingo se förverkligad, var åtskillnaden mellan de båda regementena, av Laurentius Petri så formulerad i hans förklaring till Västerås mötes beslut: »Biskops ämbete är av nöden så väl som konungs ämbete» och av Kyrkoordningen 1571 så fastställd: »Dessa två ämbeten, nämligen överhetens och kyrkotjänarnas, skola icke åter sammanblandas». Biskopsämbetet som ett särskilt kyrkligt ämbete med många av det äldre biskopsämbetets befogenheter förvandlades heller icke, trots ivriga strävanden från konungens sida alltifrån 1540-talet, till ett landsfurstligt uppsiktsämbete. Därtill fortsatte under reformationsårhundradet provincialkonsiliet som ett fritt kyrkomöte, vilket fattade för kyrkan bindande beslut om lära och gudstjänstliv m.m. Det mest kända och för framtiden betydelsefullaste var Uppsala möte 1593. Kyrkomötets uppgifter övertogos under det följande århundradet till en del av riksdagens prästestånd (consistorium comitiale). Det följande århundradet präglades där- 623 emot av en maktkamp mellan överhet och kyrka, där överheten med tysk kyrkorättslig doktrin som argument försökte genomföra en k. efter mera strängt tyskt mönster främst genom att söka införa ett av präster och lekmän gemensamt sammansatt »överkonsistorium» som uttryck för överhetens kyrkomyndighet (striden om consistorium generale). Framgångsrikast fördes denna kyrkopolitik under det karolinska enväldet vilket även kom att prägla kyrkolagen av 1686*, vilken i sina huvuddrag ännu gäller. I prästerskapets privilegier (se Privilegier för kyrka och prästerskap) — senast av år 1723 — förmådde emellertid prästerskapet åt kyrkan bevara en större självständighet. Att uppgörelsen kunde taga privilegielagstiftningens form markerade, att stat och kyrka i princip voro skilda storheter, som kunde ingå överenskommelser med varandra. Privilegierna 1723 gåvo statligt erkännande såväl åt kyrkans ekonomiska självständighet som åt sockensjälvstyrelsen. Ägde de territorialistiska tankegångarna sin främsta epok under enväldestiden, kommo de kollegialistiska först under 1800-talet att mera beaktas och fingo i k y r k o m ötet*, inrättat 186 3, sitt för framtiden mest betydelefulla uttryck. Svenska kyrkan kan ännu sägas vara uppbyggd på åtskillnaden mellan andligt och världsligt regemente*. Kyrkan är en egen organism inrättad för religiösa ändamål och såsom sådan erkänd som ett yttre rättssamfund. Den svenska staten och den svenska kyrkan som under enhetskyrkans tid faktiskt sammanföllo, ha markerats som skilda storheter genom rätten till utträde ur kyrkan och genom att andra trossamfund ha av staten erkänts (senast genom religionsfrihetslagen 1950). Kyrkans högsta organ är kyrkomötet, bestående (sedan 1950) av hundra ledamöter, varav 43 präster, bland vilka biskoparna äro självskrivna, samt 57 lekmän. Det äger att till behandling upptaga varje kyrkligt ärende antingen detta är hänskjutet till det av Kungl. Maj:t eller upptaget av någon dess ledamot. Dess beslutanderätt är däremot betydligt begränsad. I kyrko- 624