ministration i praksis den regel, at der gives biskopperne lejlighed til at udtale sig i kirkelige spørgsmål af principiel betydning, forinden der træffes bestemmelser. Se også Danmark. Litt.: Udvalgsbetænkninger 1854, 1870, 1907 og 1940; H. Matzen—J. Timm, Håndbog i den danske kirkeret (Khvn 1891); H. J. H. Glædemark, Kirkeforfatningsspørgsmålet i Danmark indtil 1874 (diss. Khvn 1948); A. Rosendal, Om kirke og stat siden 1849 (i Vartovbogen, Khvn 1949). CAR. Finland. Den äldre utvecklingen är gemensam med Sveriges. När Finland 1809 lösslets från Sverige och förenades med Ryssland, bekräftade och stadfäste kejsar Alexander I landets religion. Den kyrkliga författning, som hade sitt uttryck i 1686 års kyrkolag och prästeståndets privilegier, förblev gällande. Det märkliga i situationen var, att den betydande makt i kyrkliga ting, som tillkommit konungen, nu övergick på den grekisk-katolske kejsaren. Det nya politiska läget gjorde det emellertid nödvändigt, dels att grekisk-katolikernas ställning i landet snart ordnades, dels att ett reformarbete inleddes med syfte att ge landet en ny kyrkolag. Men arvet från Sverige blev grundläggande för den följande, i viktiga stycken självständiga utvecklingen och möter oss fortfarande i kyrkans, stiftens och församlingarnas rättsliga arbetsformer. För församlingarnas administration var det av vikt att den borgerliga kommunen och den kyrkliga församlingen genom lagen om kommunalförvaltningen på landet av 1865 blevo skilda från varandra. Den avgörande förändringen i kyrkans ställning skedde i och med kyrkolagen av 1869. Finlands kyrka fick en friare ställning till statsmakten än någon annan nordisk kyrka. Kyrkomötet“ blev det viktigaste organet för självstyrelsen med rätt att helt självständigt antaga nya kyrkliga höcker samt att stifta och ändra kyrkolag, varvid dock prövningen och stadfästelsen av de vid kyrkomötet antagna lagarna tillkommer republikens president och riksdagen. Även lektorskapitlens avskaffande underströk kyrkans självständiga karaktär (se 629 KYRKOFÖRFATTNING Domkapitel). Då den nya kyrkolagen direkte proklamerade sig inte som en statslag, utan som en lag för Finlands evangelisklutherska kyrka, förutsatte den, såsom också vissa detaljbestämmelser, en dissenterlagstiftning. Efter stora svårigheter kom en sådan till stånd år 1889. Den gav protestantiska trossamfund, som stodo på bibelns och den apostoliska trosbekännelsens grund, rätt att legalisera sig. Metodister och baptister begagnade sig härav. Finlands republikanska regeringsform av 1919 stadgar, att »finsk medborgares rättigheter och skyldigheter icke äro beroende därav, vilket religionssamfund han tillhör eller huruvida han tillhör något sådant samfund». Blott för vissa tjänster och ämbeten gälla inskränkningar. I och med religionsfrihetslagen av 1922 blev utträdet ur kyrkan helt fritt och möjligheten att bilda nya samfund nästan helt obegränsad (se Religionsfrihet). Denna utveckling har varit ägnad att ytterligare understryka kyrkans särkaraktär och självständighet. Föredraganden för kyrkliga ärenden i landets regering måste, allt ifrån den ryska tiden, enligt arbetsordningen vara en evangelisk-luthersk präst. Riksdagsman, som icke tillhör kyrkan, äger icke rätt att deltaga i handläggning av ärenden, som gälla kyrkan. Däremot finns inte motsvarande begränsning för statsrådsmedlem, som inte tillhör kyrkan, inte ens i fråga om undervisningsministern. Kyrkan har målmedvetet utvecklat organen för sin självstyrelse. 1908 infördes bi skopsmötet som ett legalt, men närmast rådgörande organ för kontakten mellan stiftsstyrelserna. Från 1918 har kyrkan haft en begränsad självbeskattningsrätt (utöver de enskilda församlingarnas beskattningsrätt i förhållande till sina medlemmar). År 1944 utbyggdes självstyrelsen ytterligare på ett märkligt sätt genom kyrkostyrelsens och förstärkta biskopsmötets tillkomst. Många uppgifter överfördes härvid från statliga organ på kyrkans egna organ. De enskilda församlingarna äga fortfarande en stor självständighet: de ha »rättighet 630