KYRKOFÖRFATTNING att sina angelägenheter och sin egendom själv förvalta». De viktigaste organen äro härvid kyrkostämma, kyrkoråd och kyrkofullmäktige. Men de ha också skyldighet att »bidraga till anskaffande av de medel, vilka kunna erfordras till underhåll av allt vad till kyrkoväsendet i församlingen hör». De bidraga också alla till de medel, som kyrkans centralfond (av 1941) behöver för att understödja församlingar i i svag ekonomisk ställning samt tillgodose kyrkans övriga gemensamma behov. Även stiftens och stiftsstyrelsens självständighet och biskoparnas andliga ledarställning ha under denna kyrkorättsliga utveckling i stort sett bevarats intakta. Likaså ha kyrkans förbindelser med statsmakten och samhällslivet bibehållits. Republikens president stadfäster i sista hand kyrkolagsändringar. Han utnämner kyrkans biskopar. Statsmakten stiftar lagar rörande prästernas och kantor-organisternas löner, boställen och pensioner, även om kyrkomötet förbereder dessa frågor eller åtminstone uttalar sig i dem. Biskopar och domkapitel avlönas av staten. Konfessionell religionsundervisning meddelas i folkskola och läroverk. Hovrätterna, högsta domstolen och högsta förvaltningsdomstolen ha funktioner även inom kyrkans rättsliv o.s.v. Jämte den evangelisk-lutherska kyrkan har den grekisk-katolska karaktären av folkkyrka. Till här berörda frågor och litteratur i ämnet se art. Finland samt Domkapitel, Kyrkolag, Kyrkomöte, avd. Finland. G.O. R. Island. Ved reformationens indførelse mistede den islandske kirke sin selvstændighed og blev fuldstændig underlagt den kongelige myndighed. Biskopperne, der nu kaldtes superintendentes, blev kongelige embedsmænd, der i forening med kongens ombudsmand udøvede forvaltningen af de kirkelige anliggender i landet og forberedte deres forelæggelse for kongen og hans regeringskollegier. Efter reformationens indførelse màätte enhver af kongens undersåter bekende sig til den evangelisk-lutherske religion. Religionsfriheden blev indført først ved forfatningsloven af 5. jan. 1874. 631 Nugældende bestemmelser om religionsfriheden og den kirkelige ordning: Ifølge forfatningsloven 1944 er borgerne berettiget til at forene sig i samfund for at dyrke Gud på den måde, der stemmer bedst med deres overbevising, dog at intet læres eller foretages, der strider mod sædeligheden eller den offentlige ordning. Retten til at indgå foreninger i ovennævnte øjemed er således grundlovsbeskyttet. I overensstemmelse med forfatningsloven § 63 findes der nogle trossamfund udenfor folkekirken med en autoriseret præst eller forstander, der med borgerlig gyldighed kan foretage forskellige offentlige tjenestehandlinger, f.eks. ægtevielse, for samfundets medlemmer. Og ifølge forfatningsloven § 64 kan ingen på grund af sin trosbekendelse berøves adgang til nydelse af borgerlige eller politiske rettigheder eller unddrage sig opfyldelsen af nogen borgerlig pligt. Dog skal ingen være pligtig til at yde personlige afgifter f.eks. sogneafgiften, til nogen anden gudsdyrkelse end den, som han slutter sig til. En sådan afgift erlægges da til det anerkendte trossamfund, vedkommende mätte slutte sig til, eller til universitetet. Om religionsfriheden end anerkendes i forfatningsloven, skal den evangelisk-lutherske kirke dog ifølge forfatningsloven § 62 være landets folkekirke, som statsmagten forsåvidt er pligtig at beskytte og støtte. Opfyldelsen af denne pligt viser sig bl.a. deri, at staten lønner de kirkelige embedsmænd, sørger for børns religionsundervisning og for de vordende præsters uddannelse. I forfatningsloven gives der ingen vejledning om, hvad der skal forstås ved evangelisk-luthersk kirke. Men af forskellige bestemmelser i lovgivningen kan man med sikkerhed slutte, at den må m. h. t. trosindholdet bygges på de tre gamle symbola, Confessio Augustana og Luthers Cathecismus minor. Folkekirken kan afskaffes ved en simpel lov, som dog ikke kan få stadfæstelse, førend den tillige er vedtaget ved almindelig, hemmelig afstemning blandt vælgere til altinget. Folkekirkens styre. Love om kirkelige anliggender udfærdiges ganske på samme 632