KYRKOHANDBOK vigning av lik och begravning samt dödsfångars beredelse i nära anslutning till medeltida svensk tradition. Vissa ändringar och uteslutningar ha dock gjorts. Flertalet ceremonier, bl. dem även sista smörjelsen, ha dock bibehållits, »efter den lägenhet här är i landet, där folket ganska litet haver här till dags hört av Guds ord». Officiell karaktär erhöll Olavus Petris handbok i dess reviderade form 1541. I denna äro sista smörjelsen och unktionerna vid dopet samt namnet »vigning» av lik uteslutna. Med smärre tillägg och ändringar utkom 1541 års handbok i flera upplagor under reformationstidevarvet, den sista 1586. Under tiden strax efter Uppsala möte 1593 pågick en ytterst livlig debatt om en revision av de kyrkliga böckerna. Den pådrivande kraften var sedermera Karl IX, som yrkade på vittgående reformer, särskilt ifråga om ceremonierna, och själv deltog i arbetet. Vid tronskiftet 1611 var den reviderade handboken färdig, stadfästes av Gustav Adolf och trycktes 1614 under titeln: »Handbook, Ther vthi är författadt, huruledes gudztiensten, medh christelighe ceremonier och kyrkiosedher, vthi wåra swenska församblingar skall bliffua hållin och förhandladt». Denna handbok innehöll alltså icke blott handbok i egentlig mening utan även ritualet för mässan, såsom också sedan varit förhållandet, och betecknar slutet på reformationstidens liturgiska utveckling. Bevarandet av arvet från Olavus Petri och kyrkoordningen av 1571 har varit den ledande principen. Ändringarna och tilläggen ha enligt förordet gjorts i enlighet med Uppsala mötes beslut, kyrkoordningen av 1571 och »andra rena och omisstänkta evangeliska kyrkoordningar». BI. a. må här nämnas, att de latinska momenten i mässan ersatts med svensk psalmsång, introitus och prästens confiteor uteslutits och anvisningar för den nattvardslösa gudstjänsten införts. Av ceremonierna ha elevationen och korstecknet i mässan, kristningaklädet, saltceremonien och det brinnande ljuset vid dopet strukits i enlighet med tidigare fattade beslut. I begravningsritualet uteslöts förbönen för de döda. 639 I samband med arbetet på en ny kyrkoordning debatterades särskilt under 1650-talet en revision av 1614 års handbok, varvid även förhållandet mellan kyrkoordning och handbok livligt dryftades. Enligt den segrande åsikten skulle kyrkoordningen innehålla lagföreskrifter (»leges») och handboken »bönerna och modus eller sättet till att allt utföra efter leges.» Denna princip genomfördes sedan i stort sett i 1686 års kyrkolag och i den nya med lätt hand reviderade handboken av 1693, som icke blott stadfästes utan även påbjöds »till en orubbad regel och rättesnöre» av Karl XI. Den uniformitet, som både kyrkolagen och handboken skulle tjäna, förverkligades också i stor utsträckning och har alltsedan dess satt sin prägel på svenskt gudstjänstliv. De under 1700-talet ständigt upprepade förmaningarna till prästerna att noga följa gällande handbok visa emellertid, att någon fullständig uniformitet icke kunde genomföras. Vid riksdagen 1789 yrkade också Gustav III på en revision av 1693 års handbok »i anseende till tidevarvets smak vid språkets vunna odling». Resultatet blev omsider 1811 års »Kyrkohandbok hvaruti stadgas, huru gudstjänsten i svenska församlingar skall behandlas». Till k., som den officiella titeln nu lyder, ha från 1571 års kyrkoordning med vissa ändringar överförts ritualen för biskops- och prästvigning och från 1686 års kyrkolag ritualen för invigning av nybyggd kyrka och installation av kyrkoherde. Nya äro ritualen för konfirmation och skriftermål. Trots förtjänster särskilt i formellt hänseende lider 1811 års handbok av påtagliga brister. Det har också sagts, att denna av neologien präglade handbok betecknar förfallets höjdpunkt i den svenska kulthistorien. Till bristerna höra, att endast episteln skulle läsas från altaret och att gradualpsalmen därför föll bort, att den nicaenska tron fick vika för apostolicum, att prefationen ströks, att Olavus Petris inledande allokution ersattes av Sanctus med stympat Laudamus och att predikogudstjänsten fick form av högmässa med uteslutande avy de till nattvardsfirningen hörande momenten. I dopritualet ströks nu den 640