alltsedan 1500-talet mycket omstridda exorcismen, och vigselformuläret genomgick en vittgående revision, ehuru den gamla grundstommen bibehölls. Oppositionen mot 1811 års k. kom först från norrlandsläsarna och sedan från den s. k. lundensiska högkyrkligheten. En kommitté för handbokens revision tillsattes 1851 dock utan resultat. Härmed började emellertid det restaureringsarbete, som i så hög grad satt sin prägel på det senaste århundradets liturgiska strävanden i Sverige. Partiella reformer särskilt under 1860- och 1870-talet — nytt dopritual infördes sålunda 1874 — och nya handböcker, föregångna av ett flertal förslag och ingående debatter i kyrkomötet, ha i tämligen rask följd (1894 och 1917) avlöst varandra. 1920- och 1930-talens intensiva arbete i kommittéer och kyrkomöte, i hög grad befruktat av den vetenskapliga forskningen inom svensk och allmän liturgi, resulterade 1942 i »Den svenska kyrkohandboken, gillad och stadfäst av konungen». Tre nya ritual — införda som tillägg 1920 — ha tillkommit: missionärs-, diakon- och diakonissvigning. Den nu gällande k. är indelad i tre delar, av vilka den första innehåller ordning för den allmänna gudstjänsten och börjar med högmässa med nattvard, den andra delen, handboken i ursprunglig mening, d. v.s. ritual för dop, konfirmation, enskilt skriftermål, sjukas nattvardsgång, vigsel, kyrkotagning eller en moders tacksägelse samt jordfästning och den tredje delen invignings- och vigningsakter. Krav på revision av gällande kyrkohandbok ha redan framförts, och en del smärre ändringar ha också godkänts. Litt.: O. Quensel, Bidrag till svenska liturgiens historia 1—2 (Uppsala 1890—93); Edv. Rodhe, Dopritualet i svenska kyrkan efter reformationen (Lunds univ. årsskr. N. F. Avd. 1, bd 7, nr 1, 1910); dens., Kyrkolag och kyrkohandbok (Lund 1911); dens., Svenskt gudstjänstliv (Sthm 1923); G. Lizell, Svenska högmessoritualet 1614 —1811, 1, 1614—1693 (Uppsala univ. årsskr. 1911: Teol. 2); E. Yelverton, The mass in Sweden (H. Bradshaw society, 57, London 1920); dens., The manual of Olavus Petri 1529 (London 1953); D. Helander, Den liturgiska utvecklingen i Sverige under 1800-talet 1 (Lunds univ. årsskr. N. F. 21 641 KYRKOHANDBOK Avd. 1, bd 29:8, 1934); dens., Den liturgiska utvecklingen i Sverige 2 (Sthm 1939); S. Kjöllerström, De kyrkliga böckernas antagande i vårt land (i Svensk teol. kvartalskr. 1942); dens., Elevationen och korstecknet i evangelisk svensk tradition (i Svensk teol. kvartalskr. 1950); Y. Brilioth, Nattvarden i evangeliskt gudstjänstliv (2 ed. Sthm 1951); H. Johansson, Hemsjömanualet (diss. Lund 1950); dens., Bibel och liturgi (Lund 1953); Å. Andrén, Nattvardsberedelsen i reformationstidens svenska kyrkoliv (diss. Lund, Sthm 1952); dens., Högmässa och nattvardsgång (Sthm 1954); B. Jansson, Johannes Matthiae Gothus och hans plats i gudstjänstlivets historia (diss. Lund 1954); G. Rietschel—P. Graff, Lehr- buch der Liturgik (2 ed. Göttingen 1951—52). S. Kj—m Finland. Reformationen i Finland blev även på gudstjänstlivets område en parallell till utvecklingen i Sverige. 1500- och 1600-talets svenska k. användes i Finlands svenska församlingar, och motsvarande finska k., alltifrån M. Agricolas k. av 1549, voro i stort sett översättningar av de svenska. Lokaltraditioner och stiftssjälvständigheten betingade dock smärre olikheter. 1693 års k. förblev Finlands officiella k. ända till 1886. I det reformarbete, som ledde till Sveriges k. av 1811, togo även kyrkomän från Finland del. Ehuru denna k. aldrig blev gällande i Finland, följdes några av dess ritual, främst konfirmationsritualet, som saknades i den gamla k., länge i Finland. När k:s-reformen dröjde, använde prästerna på 1800-talet dessutom ofta vid kyrkliga förrättningar i de bildades hem Sveriges »nya k». Under ärkebiskop J. Tengströms ledning arbetade efter 1817 en k:s-kommitté. De viktigaste kapitlen fullbordades, det övriga skisserades, allt i anslutning till 1811 års svenska k. Men förslaget utkom aldrig i tryck. Så fick det begynnande 1800-talet med sina neologiska tendenser aldrig göra någon insats i Finlands liturgiska tradition, en omständighet, vars följder kunna konstateras än i dag. När reformarbetet upptogs på 1850-talet under ärkebiskop E. Bergenheims ledning, var tiden helt förändrad. 1693 års k. lades till grund för arbetet, och Sveriges k:s-för- 642