KYRKOHANDBOK slag av 1856 gav många bidrag. 1859 utgavs ett k:s-förslag, om vars tillkomst kyrkoherden K. I. Estlander hade den största förtjänsten. Med församlingarnas medgivande fick det användas på prov. Det var mycket konservativt: exorcismen vid dopet hade bibehållits, om än som villkorlig, dopfrågan till barnet fanns kvar o.s.v. Följande förslag framlades 1884 och antogs av kyrkomötet med smärre förändringar 1886. Denna k. betecknades från början som svag och föga motsvarande tidens krav. Redan 1903 inleddes en ny revision, som stod under biskop H. Råberghs ledning och resulterade i k. av 191383, en omsorgsfullt och kunnigt utarbetad k. Den innehåller mycket nytt material. För flere viktiga liturgiska moment finnas alternativa formulär (så för syndabekännelsen och dess ingress, avlösningen, olika bönemoment, dopets inledningsallokution, vigseln o.s. v.). Den vanliga formen för högmässans inledning går tillbaka till traditionen från Olavus Petri, men på högtidsdagar kunna bibelspråk och växelsäng inleda gudstjänsten. Avlösningen, som följer efter Kyrie, har en betonad plats. Enligt denna k. läses vid högmässan blott en altartext, men avvikelse från denna bestämmelse är tillåten. Den allmänna kyrkobönen läses från predikstolen eller altaret, men det senare alternativet följes numera allmänt. Korstecknet vid dopet har bibehållits. I konfirmationen ingå två tros- och löftesfrågor. 1933 års kyrkomöte godkände smärre förändringar och tillägg i k. En del av dem var betingad av förändringen i rikets politiska ställning (kejsarbönerna avlägsnades) ; ritual för ungdoms- och skolgudstjänster, försvarsmaktens gudstjänster och dop av vuxna fogades till k. I den liturgiska utvecklingen i Finland kan man knappast spåra omedelbara positiva verkningar av de väckelserörelser, som eljes präglat landets fromhets- och kyrkoliv. Men indirekt har deras inflytande varit av vikt: de ha skapat den miljö, i vilken reformarbetet har utförts, de ha hindrat för dem främmande liturgiska utväxter, de ha bidragit till att ge även gudstjänstlivet en prägel 643 av det kärva allvar och den konservatism, som karakterisera Finlands kyrka. Mer omedelbara verkningar av dessa rörelser liksom av det nya liturgiska intresset äro att vänta genom den revision av k. och evangeliebok, på vilken man arbetar efter 1943. Litt.: Finlands k. av 1886 och 1913, k:s-förslag av 1859, 1884, 1911; ändringar och tillägg till k. av 1933; O. Schalin, Kulthistoriska studier till belysande av reformationens genomförande i Finland 1—2 (Helsingfors 1946—47); A. Lehtonen, Kirkon pyhät toimitukset (Borgå 1931); G. O. Rosenqvist, Det liturgiska arbetet i Finland efter skilsmässan från Sverige 1 (Finska kyrkohist. samf. handl. 38: 1, Åbo 1935); dens., Finlands kyrka i det senaste halvseklets brytningstider (Lund 1946; på finska 1952). G.O. R. Danmark. 1528—37 udkom en række private håndbøger til brug ved evangelisk messe, tidesang og kirkelige handlinger på dansk. For messens og tidesangens vedkommende er indholdet hovedsageligt oversættelser (til dels metriske) af liturgiske led, samt salmer. Disse bøger udviklede sig efterhånden til salmebøger. Bøgerne om de kirkelige handlinger bygger væsentligt på Luthers dåbs- og vielsesritualer. 1537 udstedtes Kirkeordinantsen*, hvorved den reformatoriske kirkeordning lovfæstedes. Ordinantsen indeholder forskrifter for alle gudstjenester og kirkelige handlinger, men bringer ikke ordlyden, hvorfor Sjællands biskop, Peder Palladius 1538 udsendte to håndbøger for de kirkelige handlinger: »Enchiridion» (dåb og vielse) og »En liden og nyttelig bog» (skriftemål og andre kirkelige handlinger). Ved gudstjenesten benyttedes de førreformatoriske bøger suppleret med salmebøger. Kollekter o.1. skulle præsten selv oversætte fra missalet. Det samme gjaldt perikoperne, hvor man dog kunne hjælpe sig med de allerede foreliggende oversættelser af N.T., ligesom der ret hurtigt synes at være udkommet private småbøger med perikoperne. 1539 udgav Lunds biskop, Frans Vormordsen en k. der foruden det i 1538-håndbøgerne indeholdte stof bragte en fuldstændig kollekt- og præfationsrække på dansk. Denne bog blev straks forbudt, og 644