KYRKOHANDBOK Den första evangeliska k. var biskop M arteinn Einarssons i Skalholt Handbok av 1554. Den innehåller regler för den allmänna gudstjänsten, förrättning av dop, brudvigsel, kvinnors kyrkotagning, sjukbesök och begravning, samt därjämte kollekter för alla helgdagar och några psalmer. 1562 utgav Holarbiskopen Olafur Hjaltason en evangeliebok (»Guðspjallabók») med kollekter, epistlar och evangelier för hela kyrkoåret. Hans efterträdare Guðbrandur Þorláksson gav med sitt »Graduale» av 1594 den isländska gudstjänsten den form, som förblev så gott som orubbad i över 200 år. Det innehåller först ett förord av Skalholts-biskopen Oddur Einarsson med anvisningar om kyrkosången. Sedan följer som inledning allmänna regler för mässans firande (men mässan innebär »ingenting annat än åtnjutande av Herrens nattvard», jämte »Guds ords predikan»), ritual för alla helgdagar med sångnoter, kollekter och slutligen en handbok med ritual för dop, sjukas kommunion, vigsel, kvinnors kyrkotagning och begravning. Latinet bibehålles som alternativ i mässan och framskjutes ännu mer i den andra upplagan 1607, »ty många begära att de latinska introiter och halleluja skola sjungas i kyrkan». Följande upplagor av Gradualet uppvisa inga större ändringar. Dock fick latinet vika undan för undan. Att märka är, att kollekterna i Guðbrandurs Graduale äro de romerska i översättning, liksom i de äldre isländska k. Först med 1869 års handbok blevo de delvis omarbetade eller helt undanträngda av nya. Genom upplysningsmannen Magnus Stephensens insats i början av 1800-talet blev Gradualet avlöst av en ny »Mässångs- och psalmbok », vilken betydde en radikal förändring av gudstjänstordningen. Således bortföllo Kyrie, Gloria, Credo, Praefatio och Sanctus. Andra kyrkliga förrättningar behöllo i stort sett sin traditionella form. Det reviderade manualet av 1869 bygger således i allt väsentligt på de äldre formulären för dop o.s.v. (jfr ovan om kollekterna). Men denna nya handbok aktualiserade kraven på en grundligare revision. En kommitté 647 tillsattes redan 1892 under biskop Hallgrimur Sveinssons ordförandeskap, men först år 1910 såg den nya ritualboken (»Helgisiðabók») dagen. Ordningen för gudstjänsten har i huvuddrag samma struktur som förr, men formulären för de andra handlingarna äro starkt förändrade, t.ex. dopformuläret och vigselritualet. Nya perikoper ha tillagts (2 serier) jämte de gamla och kollekterna äro omarbetade. Denna bok hälsades med tillfredsställelse, ej minst på grund av formella förtjänster. Men på 1920-talet började röster höjas för en ny revision. Efter en del förarbeten och förslag slutfördes denna på synodens uppdrag av professorerna S. P. Sivertsen och Asmundur Guðmundsson (nuv. biskop) 1934. Denna nu gällande ritualbok för den isländska kyrkan uppvisar en tendens till en rikare utsmyckning av gudstjänsten, men går därvidlag i mycket egna vägar. Ordningen är följande: Inledningsbön av kyrkotjänaren, inledningspsalm, salutation med åtföljande växelsäng de tempore, kollekt (de flesta kollekter äro nya, helt eller delvis), epistel, psalm, evangelium, psalm, predikan med åtföljande allmän kyrkobön och Fader vår från predikstolen, psalm, salutation, kollekt, välsignelsen, psalm. Om nattvard firas skall en bestämd psalmvers (innehållande syndabekännelse och bön om Jesu nådiga mottagande till sitt bord) sjungas efter predikan. Därpå följer en påminnelse till nattvardsgästerna med en allmän avlösningsformel, vidare Sursum corda, som åtföljes direkt av Fader vår och instiftelseorden, utdelning med orden: »Kristi kropp, livets bröd, Kristi blod, livets kalk», salutation, nattvardskollekt, välsignelsen, psalm. En särskild nattvardsgudstjänst kan också hållas utan predikan men med skriftetal från altaret. I bokens andra del återfinnas formulär för dop, konfirmation, kommunion (allmän och av enskilda), vigsel, präst- och biskopsvigning, kyrkoherdars installation, invigning av kyrkor och kyrkogårdar samt begravning. S. E. Norge. 1889, da »Alterbog for den norske kirke» avløste det over 200 år gamle 648