KYRKOINREDNING Korstolarna i Lunds domkyrka. 1370-talet. tendomens seger redan nått en viss stadga. Korpartiet eller presbyteriet var prästernas plats. Mässans två delar, katekumenernas mässa, som också kan kallas Ordets, och de troendes mässa, som utgjordes av själva nattvardshandlingen, kunna sägas ha fått sitt arkitektoniska uttryck i altaret ovanför martyrgraven och i biskopens stol, cathedra, längst inne i absiden. På ömse sidor om cathedra löpte längs muren en stenbänk för de deltagande prästerna. Koret med altaret låg åt väster, och mässan celebrerades av biskopen versus populum, d.v.s. mot folket och alltså också mot öster. Denna anordning är alltjämt bevarad såväl i Rom (S. Lorenzo, S. Paulo fuori le mura) som på andra platser. Då seden att orientera kyrkan, d.v.s. förlägga koret med högaltaret i öster, från 400-talet slår igenom, kom körens plats att förläggas till platsen närmast framför alta- 651 ret. Detta avgränsades med ett korskrank, från vilket en avbalkning av marmor sträckte sig mot väster ett stycke ned i långhuset. Innanför denna avskrankning hade sångarna sin plats, schola cantorum. På korets norra och södra sida uppställdes am b oner, läsepulpeter, för recitation av epistel (södra sidan) och evangelium (norra sidan). Ambonerna kunna vara anslutna till skrankverket i schola cantorum. Bästa bilden av en sådan fornkristen altaranordning och korinredning få vi i S. Clemente i Rom med altare, schola cantorum och amboner, hämtade från den förstörda, undre kyrkan. S:ta Maria in Cosmedin och S:ta Sabina äga även (delvis rekonstruerade) korinredningar av denna fornkristna typ. I den bysantinska kyrkan är korpartiet eller sanctuariet skarpare avgränsat från församlingsrummet än i den västerländska. Här växte korskranket ut till en bildvägg, ikonostas (av grek. six, bild), med tre dörrar, genom vilka den ortodoxa mässans två processioner (stora och lilla ingången) företages. I den fornkristna basilikan är altaret placerat över martyrgraven (confessio). Sambandet mellan altaret och graven kan markeras antingen med ett valv, som öppnar sig under altaret (S. Lorenzo, S. Pietro in vincoli) eller genom en med trappa försedd fördjupning i golvet framför altaret (S. Paulo fuori le mura). Över altaret uppfördes stundom en baldakinartad överbyggnad, uppburen av kolonner, ciborium. Flera sådana äro bevarade, t.ex. i Rom och Ravenna. I medeltidens romanska och gotiska kyrkor är korpartiet avskilt från långhuset genom korskranket (cancelli). Nedanför altaret, till vilket vanligen tre trappsteg leda upp, ställdes efter kormuren rader av ko rstolar för den prästerliga kören (i Norden Lund, Roskilde, Ringsted). Altaret, som i fornkristen tid var osmyckat, förses med en bakre vägg, retabel (lat. retrotabulum, retabulum) och altarets framsida smyckas under 1100- och 1200-talet med ett antemensale, en förgylld kopparplatta, fästad på en bakre träskiva och rikt ornerad i drivet arbete (Lisbjerg, Jylland; Broddetorp, Väs- 652