KYRKOKONST NA Predikstolen i Stavanger domkyrka från 1658. Predikstoli vår mening förekom icke i fornkyrkan. Ursprungligen höll biskopen sin homilia (textutläggning) sittande i cathedra. Under medeltiden började dock verkliga predikstolar uppföras i kyrkorna. Konstnärligt märkliga äro predikstolarna i Pisa, Siena och Pistoia. Predikstolen blir en viktig inredningsdetalj i de evangeliska kyrkorummen, och stor omsorg ägnades deras konstnärliga utformning. Under renässansen och barocken bildar den rikt utsmyckade predikstolen med sitt kraftigt utformade ljudtak en motsvarighet till den arkitektoniskt uppbyggda altaruppsatsen. I de reformerta kyrkorummen blir predikstolen den arkitektoniska och liturgiska medelpunkten. Reformationen med sin starka tonvikt på det förkunnade Gudsordet medför genom sitt införande av de fasta bänkkvyvarteren en omdaning av kyrkorummet. Tidigare hade bänkinredningen inskränkts till koret. Ett undantag utgöra cisterciensernas och andra äldre munkordnars klosterkyrkor, där hela långhuset utgjorde ett stort presbyterium med bänkrader efter långsidorna. I det romersk-katolska kyrkorummet utgöra 655 biktstolarna ett karakteristiskt inslag i kyrkorummet. Orgel förekom stundom under medeltiden men blir vanlig även i större kyrkor först under 1500- och 1600-talet. Under denna epok börja mer allmänt större orgelverk att byggas och förses med konstnärliga fasader på en särskild orgelläktare i kyrkans västra del. Härigenom har ett nytt arkitektoniskt element införts i kyrkorummet. Särskilt under barocken, rokokon och den klassicistiska epokens förra del vinnlade man sig om arkitektoniskt rikt utbildade orgelfasader. Till k. höra även de fasta belysningsanordningarna samt gravmonument och epitafier, vilka dock sakna liturgisk uppgift. Se även Altare, Kors, Kristelige sindbilleder, Kyrkobyggnad, Kyrkklockor, Kyrkokonst, Orgel, Paramenter. Litt.: M. Mackeprang, Vore landsbykirker, en oversigt (Khvn 1920); C. M. Kaufmann, Handbuch der christlichen Archäologie (3 ed. Paderborn 1922); J. Roosval, Den baltiska Nordens kyrkor (Föreningen Urds skr. 2, Uppsala 1924); H. Fett, Skulptur og malerkunst i middelalderen (i Norsk kunsthistorie 1, Oslo 1925); L. Eisenhoffer, Handbuch der katholischen Liturgik 1—2 (Freiburg im Br. 1932—33) ; Kirkebygninger og deres udstyr (Nordisk Kultur 23, Sthm 1934); E. Arnström, Nøgle til vore middelalderkirker. Bygning og historie (Khvn 1938); E. Lundberg, Byggnadskonsten i Sverige 1—2 (Sthm 1940—48); E. Dyggve, Dødekult, kejserkult og basilika (Khvn 1943); A. Lindblom, Sveriges konsthistoria 1—3 (Sthm 1944—46); H. Cornell, Den svenska konstens historia 1—2 (Sthm 1944—47); O. Källström—R. Askmark, Altare och funt (Sthm 1948); R. Stenberg, Kyrka och kyrkoskrud (Sthm 1950). R. S. KYRKOINVIGNING, se Invigningar. KYRKOKONST. Till k. hänföres kyrkobyggnaden, dess konstnärliga utsmyckning och överhuvud, vad som i äldre språkbruk benämndes kyrkoskrud, d. v.s. kyrkans fasta och lösa inredning, kyrkokärl, kyrkliga textilier och liturgiska föremål av olika slag. Begreppet k. bestämmes alltså av den konstnärliga formens funktion och innehåll. Till sin formella gestaltning är k. en del av kons- 656